Vale of Tears / Canon i D
<- pt.2 /
Early Experiments on the Intersection Between Moving Images and Poetry pt.3
video (approx. 16min), lyrical essay
2016 : Stockholm (SE)

Kanon i D

 

Det är ändå lite som kanon i d. Oktoberkriget, slaget i tårarnasdal. Det är nog lite som det.

Patalogisering av våra själars essenser är; uppbärande. Essentiella oljor är inte till för att drickas eller för att applicera på huden, men dofta, komma så nära men vara så himla långt bort, ja luften är fri. Luften är fri. Andas, låt din andes dräckt omsluta den, låt den blandas med din, låt den bli dig. Förtäring medför hälsofara, kontakt med hud bör undvikas, om ni får det i ögonen kontakta omgående läkare och spola sedan ihållande med rinnande vatten. Dock måste vi ändå försöka komma nära, förstås utan att ta i den, kanske är det som solen, betraktas bäst genom sotat glas. Eller där borta, i ögon vrån. Är det inte samma som med spöken. Kommer vi brännas, kommer vi bli aska, ashes to ashes dust to dust. Av jord är du kommen, av jord skall du åter varda. Är det, det som allt det här egentligen handlar om?

Och här kommer det… Vårt Kanon i D

 

vad är det som är vackert när vi säger att något är vackert.

Oundvikligen har det något med kanon i d att göra.

Om det är svar eller om det är frågor, vet jag ej.

 

Är det en essens, en formel, är det den geniala akord följden, d – a – b moll.

Är det konceptet, jag menar faktumet, att den avr helt bortglömd och inte alls saknad under 200 år.

En rynkning på näsan, för att först 300 år efter sitt kommande till världen bli populär. Ja, mer är populär. Fullständigt livsviktig. Är det här, det som är avantgarde. Lite för tidigt kanske? Jag menar 300 år är väldigt tidigt. Onödigt mycket avantgarde. Ochdet känns inte helt rätt. Jag menar, var verkligen Johan Pachelbel en avantgarde?

Var det inte något som kanske hände där då, under 80-talet. I neo-liberalismens barnkammare. Var det nått som då dog, nått som då blivit helt bortglömt. Nåtgot som vi inte kan minnas. Då det just är det; bortglömt, tappat, försvunnet, dött, avlidet, förgånget, ja vi minns inte mer. Då men inte mera. Är det, det kanon i d, påminner oss om. Ett sorts kollektivt post-traumatiskt stresssyndrom. Är det så enkelt. Att det egentligen är panikångesten som snällt ringer på dörrklockan och vill komma in. Vi minns, och vi känner, något vi förlänge sedan glömt.

Vår tids, i vår del av världen, mest använda klassiska musikstycke. Så pass att diverse bröllopstidningar rekomenderar en att undvika den. Spela den inte, så att du inte riskerar att trötta ut folk, och så att du verkligen får ett unikt bröllop.

Men vi gör det ändå, vi skiter i dem.

Och är inte det fantastiskt vackert. Är inte det tecken på ett behov.

Fullstädnigt vital tycks den där värmande käsnlan pårlandes ur en källa i solar plexus vara.

 

Är det kanske som när vi läser namnen på världens alla olika krig, är det kriget i kriget som gör namnet på dem så poetiska.

Ja, jag vet ju att krig är det fulaste som finns.

Men varför har vi gett dem så vackra namn?

Det hundraårgia kriget, revolutionskriget, fortsättningskriget, vinterkirget, det sjätte kriget, numantiska kriget, och så klart rosornas krig.

Vet ni förresten, vem Gussmain är?

Nej, troligtvis inte, han arbetade med guld och alla hans verk har smälts ned. Ni vet guld.

Men Giberti, en av renässansens stora konstnärer, omnämner honom som en av de främsta. Det är det enda vi minns. Det enda vi vet.

 

Istället svänger vi på vår kappa. Och beundrar michelangelos david staty.

Den där i marmor som inte går att smälta ned.

Är det dem abnormalt stora händerna, som gör honom så snygg.

För det tyckte jag som ung.

Som ung hade jag en fysiologisk penis, och jag runkade till michelangelos david staty.

Det var skönt, jag kom.

Det kallar jag en konst älskare.

 

 

En gång sa jag till min far, att jag var jesus, min far sa till mig, att jag var galen.

En indisk pojke som jag likt som jag skulle gå den där grusvägen mellan byarna Macleaod ganj och Bahgsunag i västa himalaya.

Vi höll på nått sätt varandra sällskap på den där vägen 2100 m över havet. Och vid nått tillfälle berättade han att han i skolan fått lära sig om tre framgångsrika västerländska män. Franklin D. Rosevlt, Jesus och Hitler. Rangordningen sinsemellan dem var oklar och ibland erkände han, balndar han ihop vem som egentligen gjort vad. Var det jesus som var den där maktfullkomlige onda diktatorn som mördade massor av människor och var det hitler som var guds son, eller var det egentligen tvärt om.

 

tre döda män, jag lever och jag är ledsen för jag har ingen aning om den indiske pojken lever. Jag har livet, och det är ialla fall något som de här tre framgångsrika västerländska männen inte har.

 

Så om jag är viktigare än dem, är det då livet som gör mig viktigare.

Om jag nu, just nu, till dig, ja, till dig. Säger att jag är jesus. Vad är det då jag egentligen säger, och vad är det då du egentligen hör?

 

Vi delar erfarenheter, du och jag. Och dem vi inte delar, är jag helt säker på att du kan förstå. Det är något som i alla fall jag måste hoppas på.

 

Förresten, var det så väldans tokitgt av Alberti, då för kanske 600 år sedan, att placera konsten tillsammans med retoriken.

 

Är det, det som är den där värmande strålen i bröstkorgen somger allt en röst, får träden att tala och luften att sjunga.

 

Hmm ja.

 

Nu vet jag.

Med hjälp av, de här talande träden, luften som ibland sjunger, essentiella oljor, patalogi, krig, poesi, ideologi, retorik, kanon i d, rosevelt, hitler, och så klart med hjälp jesus, ska jag berätta mina känslor och mina erfarenheter så att du förstår dem, ja mer än så, så att dem blir dina.

///
Xenia O. Keskikangas Klein
 
Torhamn / Stockholm (SE) 2020