[…] Dagens processkonst, med rötter i 90-talets relationella estetik och den senare socialt engagerade konsten, visar nästan empiriskt att det finns mer till konstens vara än konstverket. Upplösandet av det konkreta konstföremålet och konstskapandets mer traditionella kronologi och schematik aktualiserar i viss mån Schellings tanke; att genom upplösandet av subjektets och objektets alla skillnader kan en närma sig det som är sant i sig självt. Samtidigt visar betoningen av möte, samtal och förhandling, förnekandet av finalitet och slutgiltighet med en förståelse av skillnad som transcenderar (går bortom) dikotomin subjekt-objekt i mångt att Levinas ontologiska kritik är berättigad. 

[…] Konstverk befinner sig i olika kulturella kontexter genom vilka konstverken både tar form och förstås, såsom t.ex. konsthistoriska och juridiska, kontexter som dessa varierar och förändras över tid och plats. Konstnären eller konstnärerna har sina egna personliga historier och erfarenheter som är med att konstituerar deras unika subjektspositioner vari i vilka konstverken rotar sig, om inte ifråga om direkt innehåll så ifråga om orsaker till att konstnären är konstnär. Konstverken beror också på olika former av material och materia, som i sin tur står i olika kulturella, historiska och tekniska kontexter. Ett specifikt material använt i ett specifikt konstverk har en egen unika historia samtidigt som materialet som sådant har sin. 

Väsentligt i bildandet av en förståelse för varat med hjälp av dess grund är att såsom Heidegger skriver i Vara och tid, genom att citera Platon, ”inte berätta någons historia”. Heidegger fortsätter ”det vill säga inte bestämma det varande såsom varande i härkomst genom återförande på något annat varande, som om varat hade karaktären av ett möjligt varande”. Inom konsten handlar det om att inte begränsa sig till historiska och biografiska perspektiv och förståelser i tolkandet av ett konstverk eller en konstnärlig process. Men än viktigare, som fundament till det förra, tordes vara insikten om att förståelse bara är något som en kan närma sig men aldrig nå fram till; "att varat är ett event en aldrig kan ringa in”. Gadamer menar att det unika med ett konstverk är just detta, att det inte kan reduceras till sin historia och att närma sig en förståelse för det enbart är möjligt genom en strävan mot kunskapens högre nivåer (vilket Gadamer kallade för hermeneutik). Denna strävan sker tror jag, inspirerad av Plotinus skådande, genom att på samma gång som att inkludera sitt jag exkludera det; att sätta sig själv åt sidan genom ett uppmärksamt betraktande in i sitt själsliga centra. ”En extas, en förenkling, ett hängivande av sig själv, en strävan efter beröring, en vila och en tankekoncentration på föreningen med det gudomliga”.

[…] ”Det mystiska” är för Wittgenstein faktumet att det finns det som vi inte kan klä i ord men som ändå finns. Att tvingas klä ord på något som varken går eller bör kläs i ord är ett återkommande trauma för konstnären. Konstverket är sällan en illustration till konstnärens tankar; utan tankarna tar form samtidigt som verket tar form, genom varandra i form av varandra, ömsesidigt. Denna ambivalens inför språket och dess otillräcklighet som vi ser hos såväl Wittgenstein som konstnären står i en metafysisk tradition som sträcker sig mer än tvåtusen år tillbaka. Vi ser det hos försokratiker som Herakleitos och Parmenides, med strofer som ”Så mångas ord jag än hört, når ingen fram till den insikten att det visa är grundskilt från allt” (Herakleitos) och ”the stability of being, […] escapes the vicissitudes of mere language”

[…] Konstnärens situation såväl som frustration i detta kan förstås med hjälp av Gadamers lingvistiska ontologi i vilken den mänskliga förståelsen ses som förankrad i och begränsad till det lingvistiska. Genom att betona, aldrig utesluta, att det finns det som vi inte kan ”klä i ord” belyser Gadamer det smärtfyllda i vår situation av att inte ”kunna ge röst till det vi måste säga” och av traumat i det självklara faktumet att vårt lidande är mer än lingvistik. Vårt stammande tal, när vi inte vet vad vi ska säga eller hur vi ska säga det vi önskar att vi kunde säga, bär således vittnesbörd om något i oss djupt mänskligt och är enligt Gadamer ett uttryck hos vårt varande. 

[…] Kravet att förstå och definiera konsten bygger på ett reducerande och omintetgörande av det andras och den andres närvaro i den. En närvaro som gör oss obekväma och skapar inbillade känslor av otrygghet; då den andre, som jag ovan kommit in på, alltid överskrider alla våra förmågor att förstå. Fastän konstnärens stammande tal i min mening kan vara ett uttryck av detta andra något annat än vad dem är och är i egenskap av ett annat vara - något som vägrar ge sig. Ansvaret inför detta vara som vägrar ge sig självt är vad Levinas menar med rättvisa. Då rättvisan saknas, och den andre blivit omintetgjord, är konsten följsam. En konst inordnad i och under samhällets och individers förståelser. En konst som inte blir sedd när den blir tittad på, då den genom inordnandet berövats sin egenhet, det är konst som istället för att tala bara återupprepar – som speglar bättre än spegeln, då den behagfullt och följsamt säger du när betraktaren eller konstnären säger jag. När rättvisa råder och den andre får vara värdigt närvarande, kan vi med konsten precis som med annat varande, inte säga mer än att den vägrar ge sig. Det är en händelse som motsätter sig allt infångande. Även om denna närvaro är bortom vår förståelse, en omöjlighet för orden, händer det ibland; och nu tänker jag (återigen) med hjälp av Plotinus tankar; att när vi minst anar skönjer den och att vi ibland helt ovetandes är uppfylld av den.

[…] När konsten provocerar sker det i huvudsak inte som handling eller faktum utan som något som befäster sin ”ontologiska” rörlighet. När konsten bryter sig in/ut i samhället utanför det traditionella konstrummet är det först när konsten på olika sätt perforera gränsen för vad konst och konstnär anses vara som konsten möter på motstånd (om inte annat i form av medial uppståndelse och moralisk debatt). Det går att se i hysterin som omgärdade Anna Odells verk Okänd kvinna. Odells tillvägagångsätt har innan henne använts inom såväl aktivism som journalistisk utan att väcka i närheten av samma uppståndelse. Vilket tycks vittna om att obehaget först väcks när osäkerheten kring någontings vara aktualiseras. För när Odell i rollen som konstnär och Konstfackstudent gör, uppkommer oundvikligen frågan ”är det hon gör konst?”. Saknaden av ett givet svar, genom konstens uttryckligt undvikande vara, befäster möjligheten hos betraktaren; oavsett betraktarens värdering, åsikt och grad av frivillighet; att det faktiskt kan röra sig om konst. [...]