NAVIGATION FORMS
[use with caution]
wax on, wax off
Xenia O. Keskikangas Klein
We don't like the separation we just made – between words and works, between logos and techne, materiality, visuality and writing. But with this said, they aren't not separate. They're very different, because difference exist. But the flaws of categorization also exist.
We have experienced that we can only think when we write. If you ask any one of us, what do you think about ... (let's say object oriented ontology or transcendental theology) ... we don't know. In the moment, the present often is presented to us as the sharp blade of a knife. To think is to negotiate, a in order to negotiate we have to write. Preferably several pieces. Writing is using life. When we write we're dead.
We're never ourselves, only when we write I feel truly different to the singularity of the egos identity and only then we can experience a singularity of being. The most important thing with writing, is not the quality of the writing per se, the most important thing is that we keep writing.
There's as much writing in the material and visual practices, as much in the performative, curatorial, editorial and conversational practices. Pneuma, we're breathing, plentifully alive, dying.
* since we can't decide.. we're re-chaptering, re-conceptualizing all the time.
That's part of the freedom, that's part of the negotiation. That is re-negotiation.
Index:
Essays
- Progressive Genitalia
- Revolution och Virus / Dödlig Agitation
- Guds ekonomi
- Hur kan jag lite på att jag kommer att bli lycklig när det enda jag känt är smärta
- Sex i och med, under och efter transition
- Minnes konster – en test om måleriet
Podcast & Radio
- Hertha Hillfon
- Carl Eldh
- Vågorna från Stora Hammar del 2
- Vågorna från Stora Hammar del 1
Poesi
- Jag har aldrig längtat någonstans
- I have never longed anywhere [ENG]
- Avocadobirds [ENG]
- Avokadofåglar
- Tiger
- Sjutton prosaiska daktningsfotografier
- Fem nyårsdikter
- Arabesque: Eldhästkvinnan
Moving Images
- Liljor och Koraller
- Kanon i D
- Rörelse – tidiga experiment i film och facism
Artist Novels
- Gå längst med Torneälv och samla på bortglömda andetag
- Min morfars hund Finger – till alla hundar som vaktat barn
- Fyra mellanrum mellan flera minnen (ett besök i Nice)
Letters & Streams of Consciousnesses
- DMZ / Dear A.R.
- DMZ / Dear Y.B.
- DMZ / Dear L.K. & A.K.
- DMZ / Dear J.S.
- DMZ / Dear B.E. & T.E.
- DMZ / Dear F.E.
- DMZ / Dear A.H.L.
- DMZ / Dear H.H.
- DMZ / Dear S.Y.
- DMZ / Dear J.A.
- En Tiger i gips
Scripts
- Gå natt – två män gick förbi varandra utan att nicka
- Fleminggatan
Research & Reports
- Residenssamverkan Sydsverige
Artistic Academic Writing
- Akademin / Sorgens Separatism
- Romanen / Sorgens Separatism
- Poesin / Sorgens Separatism
- Anekdoterna / Sorgens Separatism
- Jaget och narrativet – problemet med narrativet
- Jag och narrativet – problemet med identiteten
- Gräset växer ifrån mitten
Academic Writing
- Att möte spegeln
- Tysta rop/Tyst längtan
- Om uppmärksamhet och ondska
- Skyldighet och rättighet
- Together Again
- Pneumatology
- Det omöjligas etik
- Sol utan form
- Nådens skimmer
- Röst ur djupet
- Exilen och vagabonden i arabisk litteratur
- Pappa Tjorven
- Stockholm Pride – en samtida saturnalia?
- Tingens mnemotik?
- Hallwylska palatset
- Barthes semiotik
- Reception i ett tomrum
- Ett möte med möten skildrad i konst
Artiklar
- Förenkla inte: Kön, kött och verklighet
- Vart var alla homo- och bisexuella när vi tvångssteriliserades
- Varför får inte transpersoners allians med homo-bi-communityt ifrågasättas?
Introduktioner & Prologer
- forord till [skrik!]
Presentationer, Performance & Föreläsningar
- Textual virtues for art in distribution
- Speech for a wedding by the Sumida river (Tokyo)
- Glitterlickin show
- if I could say what I wanted to say
- Neofittan och neofittorna
- Till Maria – M H L
- The Bi-polar Bear from Sweden
Transaltions & Re-writings
- Sägner i urval
- Jag ritar en dörr på väggen med Fingret [ENG]
Bibliography & Filmography
Essays:
* writing as thinking, or rather writing as trying to think, needs a space, the essay can be that space. The essay is the mouth of honesty (even if you lie or make things up)
Progressive Genitalia
[...] Precis som hemmafruarna i Texas kände jag mig lockad av Cock Eater Genitalia – en enorm fitta med huggtänder och taggar. Inte bara för att den på flera sätt är en total motsats mot läkarnas och kirurgernas ideal för en fitta, utan jag lockas av tanken att få omvandla min smärta, t.ex. den jag kan känna vid vaginalpenetration, till något utåtagerande. Efter mycket tänkande och rådgivande med Professorn bestämde jag mig för att gå vidare med en Volvox Carteri Genitalia – ett könsorgan som kan utsöndra och absorbera feromoner. Den är ihålig och grönvit, visserligen påminner den till formen om en kuk men det förbises då den i själva verket är en blomma. I produktbeskrivningen står det att den fungerar bäst och ger som mest njutning blåsiga dagar på höga höjder då många feromoner eller andra signalsubstanser är i rörelse. Den skulle passa mig perfekt kom vi fram till, jag som inte bara är svag för blommor, utan också bor ute i skärgården, där utflyttningen som gjort öarna öde och husen tomma inte på något sätt påverkat havsvindarnas ständiga närvaro. [...]
Brand, Queerfaran. #1 2020.
Revolution och virus / Dödlig agitation
[...] Jag tänker på conquistadorernas namn (1400-1600), och på kemin som gör att det idag finns bomber som är 3500 gånger starkare än atombomben som föll över Hiroshima (1945). Jag tänker på skriken när Indokinas flickor doppas i napalm (1955-1975) och på ljudet av händer som klipps av från sina handleder i de kongolesiska skogarnas sorl (1885-1908).
Hur kan tröst finnas till mitt i denna människans destruktiva historia, om det inte parallellt med den finns en annan historia. Trots påtagbara lidanden tycks det som att människor genom alla tider har trott på; reinkarnation, transfiguration, uppståndelse eller liv efter detta; världar på andra sidan haven, hinsides himlen eller under jorden. I djupet av källorna ur vilka maten vi lever av kommit, har vi skådat, och vi har sett gudar, andar och oförklarliga väsen, vi har sett våra egna förfäder tala och dansa; i djupet har vi hittat förtröstan och framtidstro. Jag talar inte längre om hoppet, ty hoppet är allt för ofta allt för banalt, utan jag talar om revolutionen. Dess kärna och grund: att andra världar är möjliga.
Problemet med revolutionen är att den tycks vara dömd till att misslyckas i samma stund som den föds. Då livet är ömtåligt; själva undergången är inbyggd i livets fundamentala villkor. Och då bara de döda kan fortgå i evighet; strida utan korn av trötthet. Kanske man kan tänka sig att revolutionens problematik kommer av att vi ständigt försöker tänka oss den som något levande. När det i själva verket är så att det är de döda som inte är dömda till att gör om misstagen som de levande ständigt återupprepar. Kanske är det dags för en revolution i vars beslutsfattande centrum vi kan se alla miljoner av människor som inte bara fallit offer utan också fallit i glömska. Kanske är det dags att vi låter oss ledas av alla människor som inte bär mer än ett bortglömt namn. Om revolutionen nu är död, är det på tiden att vi låter de döda komma till tals. [...]
Brand, Virus. #3 2020.
Guds ekonomi
[...] Ibland vill jag säga att varken framtiden eller kommande generationer finns. För att den viktiga distinktionen mellan galenskap och vad jag tror är sanning ligger dolt just i ordet ”finns”. Jag tror att framtiden är något som blir till – något som kommer men ännu inte är. Och såväl framtiden som de kommande generationerna finns inte än. Detta låter som obetydliga självklarheter, men för mig har detta lilla ord ”än”, liksom ordet ”finns”, mycket stor betydelse.
Det som har rättigheter och de vi har skyldigheter till är levande och existerande – kravet är att de finns – människor, djur och natur, beroende på var man vill dra gränsen för detta levande och existerande. Därför är det fel att investera för framtiden och för kommande generationer om det sker på bekostnad av de levande och existerande. Detta handlar inte om att vi ska leva som om varje dag är vår sista, utan om att de visioner vi formulerar om framtiden måste vara subversiva för existerande människors skull. Det är lättare sagt än gjort, fantasi kan orsaka passivitet och lidande genom drömmar som aldrig uppfylls. Den subversiva fantasin å sin sida ger kraft – genom att föreställa sig nya världar och andra former av levnadssätt som inspirerar och får oss att de facto revoltera – för att här och nu, inte sen, lösa de mest akuta formerna av mänskligt lidande. När hungern och våldet drabbar en människa i sina mest dödliga former finns det inte tid att invänta en framtida lösning, utan lösningen behöver komma nu. [...]
Brand, Pandemiska ekonomier. #4 2020.
Hur kan jag lita på att jag kommer att bli lycklig när det enda jag känt är smärta?
[...] Mina rötter förankrar mig i min historia, i mitt liv och i mig själv men det är inte mina rötter som förankras av dem. Genom mina rötter har jag blivit den jag är men det är inte mina rötter som jag har blivit. Ett tallsrotssystem kan växa på ett sätt i skogen där jordmånen inte sätter något hinder för rotsystemets utbredning. Men en tall som växer i en bergsspringa eller i en jordmån som ser annorlunda ut ifrån den i skogen, får ett rotsystem som växer och ser ut på ett annat sätt. Detta för att tallen ska finna den näring som den behöver. Trots att tallarna i bergsspringorna och tallarna i skogen skiljer sig ifrån varandra är de båda tallar och ingen av dem är mindre tall än den andra. På samma sätt är jag inte mindre kvinna därför att mitt rotsystem ser annorlunda ut ifrån majoriteten av kvinnornas. Mitt rotsystem har tagit längre tid att växa, för att hitta formen som det behövt anta för att nå fram till näringen som jag behövt. Jag ser annorlunda ut ifrån andra kvinnor och vi trans-kvinnor är inte lika många i antal som cis-kvinnor. Tallarna i bergsspringorna både ser annorlunda ut och är färre i antal än tallarna i skogen. Men trots och kanske till och med p.g.a. sin olikhet är tallen i bergsspringan inte sällan en mer uppskattad uppenbarelse, då dess skönhet står skriven i att den slagit rot där de andra träden inte lyckats slå rot. [...]
Mind trans. 2020.
Sex i och med, under och efter transition
[...] Det är viktigt att du som läser detta förstår hur svårt det är att skriva om sex och välmående på ett sätt som berör någon annan än sig själv. Jag har valt att i viss mån vara frikostig med mina erfarenheter, tankar, lärdomar och upplevelser. Texten bör ses som ett smörgårdsbord, snarare än en förklarande instruktion. Det är din uppgift att strosa runt den och du kommer med all säkert se och möta saker som inte stämmer in på dig. Men rätt som det är ligger det en liten rätt; en liten tanke, erfarenhet, upplevelse eller lärdom; som du kan ta till dig – om så bara för att spegla dig i den. [...]
Neo-fittan är ingen utopisk plats, jag vill understryka detta då kirurgisk transition speciellt rörande könsorgan ofta idealiseras. Med det sagt menar jag inte att det är en dålig operation, men det bör ses för vad det är, vardagen kommer inte bli problemfri. Vaginoplastik bör snarare kanske ses som något som kan möjliggöra en lösning, av vissa problem, än en fullständig lösning i sig. [...]
Mind trans. 2020.
Minneskonster – en text om måleri
[…] Om nu minnena har en form och om minnen alltid står i relation till andra minnen. Så är det inte alls konstigt att de talar. ”Minnena Talar” som Tomas Tranströmer sa.
Vi upptäcker en form emellan dem. Avståndet är mellanrum inte som i mötet utan mellanrum som i form. Platser och en verklighet.
Kan jag då försöka utkristalliserar denna form, fylla i den och om jag då lyckas med det ger jag den sina skarpa kanter den saknar? Och framförallt kan då minnena få en ram? Samma minnen som vi börjar se på ett annat sätt när linsen byts ut.
Det gäller att akta sig för ingen vill väl hålla för munnen på Tranströmers talande minnen. Visst ska de få fortsätta att dallra som gelé. Sjungandes i all evighet när ljuset bryts. Jag vill bara att de ska kännas. Jag vill uppleva det ljuset upplever när det pressas genom prismor.
[…] Just för att inte riskera respekten estetiserar jag texten öppet och långt, så att formerna får tala det minnena tiger om. Ja, overkligheten som byggs upp på en verklighet. Men fiktionen är alltid förankrad i minnena så som jag minns dem, där borta i verkligheten, i det som hände.
Min morfars hund Finger. 2017.
Podcast & Radio:
* talking is emerging, listening is becoming. How can we share a conversation between friends, how can we share the affection and the attention?
* few things are so present as a conversation, in the present no future exist only the past is.
Konst i Blekinge Podden
Konst i Blekinge Podden. 2020.
* we made these podcasts together with Johan Stohne, he's also the composer of the music used.
* there are also future perfects
Poetry:
* and the poetry is everything other, always other
* poetry is interest, poetry is that, that is interest
Jag har aldrig längtat någonstans
[...] Dubbelhet är tvetydighet. Här finns ingen Pythia, inget tempel i Apollons ära eller skara av systrar vigda åt oraklets bud. Bara tystnad, tomhet, middagsmåne och solskensnatt.
Sorl är porlanden av röster. Inget specifikt bara något. Stenen bar mig så att solen kunde lysa upp mig. Berget var; skogen stilla. Vid bergets fötter; mil av tystnad.
Ingen av oss – längre flödande, ingen av oss – längre flimrande. Jag och stenen, stilla fasta. Min tyngd på stenen är stenens tyngd på berget. Det berget krossar, krossar jag. Himlens tyngd på mina axlar; förlåt oss Atlas.
Mitt i tyngden finns än dock nåden; ty det som bär berget bär stenen, bär mig och lyfter himlen. Låt oss bära alltet Atlas. Låt oss besjunga strofer som ramsor, låt oss tralla Stumma de sutto envar i den djupaste tystnad, rädda att enviget taga emot, men ock skamsna att avslå. Låt mig bli till vitsippor över Himmelrikets brant. De första sipporna är o brydda. [...]
Drömsyskon. 2021.
I have never longed anywhere
[...] No one sad “You fool, that nothing understands, that nothing knows. ” No one sad “Come with me and I’ll teach you things about which you don’t have a clue” 1. There were no one I followed, and where at I went where nowhere.
That it was me, was not meant to be; there in the time with not a single existing night. But the hums came on the top of the “Kingdom of Heaven”; and I couldn’t do else than sit down on a stone.
I didn’t gaze out over the views to see if someone were standing there, he with the pockets full of truth. I solely sat where I am at, and saw the forests flow, growing upwards. We flow involved; forward, towards, outward, backwards, inwards. [...]
Dream siblings. 2021.
Avocadobirds
He watched her, while she was playing with the clay at the edge of the water. She raised a handful of purple-ish dead sea clay and together with a smile that makes the sun burst, she smiled “Sorrow salt in lonelinesses”.
Neither did they hear the jeremiad nor the threnody of the avocado birds, when these all around washed their wings and mutually exchanged skin caring clay masks, “we drown in tears, not in sorrow”.
--
Even if she was here now, and it was a long time ago since he left, in pain as well as in hope, it was as if the grief had been operated into her body.
In scrupulously anxiety she sits under the mulberry tree with an avocado bird wrapped in a terry towel, black with a green pattern. Swells can be dead but the memory of them will never die. Heaves can reach heaven but ever not be forgotten.
No one said anything, yet she answered, “my longing is so deep that I nothing else want than drown myself together with all my cares in the clear spring”.
--
If you someday succeed in interpreting what’s hiddenly written over the avocado birds’ skin, warts, scars and the truly soft areas, you would have read:
The land of the golden meadows. When the hay was made the patch turned into gold – there could be a mountain range in the dessert.
Konstfack + Gallery Snerk + Center for Photography. 2018.
Avokadofåglar
Han tittade på henne där hon i strandkanten lekte med leran. Hon lyfte upp en näve med lilaaktig dödahavslera och i kör med ett leende som får solen att spricka log hon ”Sorgesalt i ensamheter”.
De hörde varken Avokadofåglarnas klagovisa eller sorgesång, när dessa runt omkring tvättade sina vingar och på varandra gjorde lerinpackningar, ”Vi drunknar i tårar, inte i sorg”.
--
Även om hon var här nu, och han för länge sedan lämnat såväl i smärta som i hopp, var det som om sorgen opererats in i hennes kropp.
I sorgfällighet satt hon under mullbärsträdet med en avokadofågel insvept i en svart frottéhandduk med gröna mönster. Dyningar kan vara döda men minnet av dem tar tid att dö ut.
Ingen sa något, ändå svarade hon, ”min längtan är så stark att jag inget annat vill än att dränka mig i den klara källan”.
--
Om du någon gång lyckas tyda vad som gömt står skriver över Avokadofåglarnas hud, i vårtor, ärr och de alldeles släta partierna, hade du kanske läst:
De Gyllene ängarnas land. När höet var slaget blev åkern guld – det funnes en bergskam i öknen.
Konstfack + Gallery Snerk + Center for Photography. 2018.
Tiger δ'
När vi där och då, möter tigerns blick i glaskulorna vi kastat, men glömt i förblödandets pärlande akter. Överhör vi endera gången konversationen som lades mer på hjärtat än vad det gjorde på minnet.
-Om nu inte, dyrbara pyramider som skapar mot stjärnornas banor utgör någon uttömmande förklaring till döden. Vad gör då det?
-Sufflera orden i ananaskräm, när du spyr upp dig själv i krossade speglar och mortla sången till talande mellanslag. Så skall publiken domna i överflödet!
-Vidgades Sextus Propertius pupiller i det där knastrande glittret, för att telningarna till allt det är sanningen trogen?
-Dagen är kommen då alla och envar ser solens skuggade inversioner. För vem sa att ett rike kommer resas ur askan ifrån våra brända jag? Ty en dag skall månget vara se tigern vandra trädgårdarna längs Eufrats ständer.
-... och allt det andra skall stenas med lapis lazuli tills glömskan blöds fram.
I kör sjöng bäggedera som sirener inför drunknade sjömän "Historien får aldrig mer reduceras av historieskrivningen".
Vi talar i deras skugga och hack i häl ljöd vi, att konsthistorien kommer med konstens lättade suckar slutligen frivilligt gå i grift.
Hitom tiden lättade disen och de log som någon som lyckats blanda bort korten. Emellertid hörde vi viskningar om att natten är nära nu. Som om de sagt att i daggen till gryningen glömmer vi uppbådningen av döden.
Konstfack. 2017.
Sjutton prosaiska daktningsfotografier
sjutton mickoromaner om när modersmålet ter sig som ett främmande språk
α'
Hon som alltid krattar manegen åt andra.
β'
Om någon säger persiennernas spjälor, kan vi istället tänka att den just sagt perennernas bjällror.
γ'
Under lång tid har de sällskap vi här tvingats finna oss i varit väldigt dramatiska. Fastän vi gör vårt bästa för att det inte ska utveckla en fnurra på tråden mellan oss, så är det ofrånkomligt att då och då upptäcka smolk i bägaren.
δ'
Vi dryftade hans schatulls estetiska kvalitéer och nog var det allt vackert, men något att yvas över tyckte vi inte att det var.
ε'
Om du går igenom tamburen där borta så kan du själv se hur de sitter i vestibulen och rentav upptäcker sina vestibuliter.
ϛ'
Att ösa ur den kastaliska källan är inget vi kan överantvarda åt andra.
ζ'
Stämmer det verkligen att du lät en postiljon kampera i ditt finrum under din bortovaro?
η'
Ja, du tappar koncepterna och jag nästan rödglödgas av vår rådvillhet när vi står på Ica Maxis kolonialavdelning.
θ'
Varför ska envar alltid vara i harnesk mot alla?
ι'
Så tog Oppenheimer troskyldigt sin beryktade selfie. Inte viste väl han att Truman skulle tillvita honom den, vad han ansåg, nedsvärtande vinkeln. ”Om nu bara vinklar kunde stå med modd upp till knäna” tänkte Oppenheimer högt.
ια'
Prosan ska dofta av dyningar snarare än det att efterlikna tinnar och torn.
ιβ'
-Det var allt en flegmatisk diktion!
ιγ'
Och jag kan inget annat än att bli rov för hans otillständiga leende.
ιδ'
Antroprometrisk trägenhet är väl inte bara lite komprometterande?
ιε'
En garderobiär med månansiktets betygelser.
ιϛ'
Vi alla här är faktiskt införstådda i konstnärlig propedeutik så du kan sluta upp med att försöka konstra dig när vi förebrår dig för dina misstag.
ιζ'
En pietistisk gendarm spejar dristigt upp mot platanens krona och utber sig för att vara överlägsen. Men av platanens långa a, som även går att hitta i titan, hemställer sig, i blicken över blänket i kronan, underdånigheten.
Konstfack. 2017.
Fem nyårsdikter
Johans dikt
Min Julius Cesar hjular fram över jorden
Han lyssnar efter ensamheten där på ön,
lägger handen på berget och säger att här börjar skogen
Juveler, jordarter, järnmalm och jade
En död fågel vilar på den sommarheta Stenen,
jamesoniten, och bara du hör hur midnattssolen ljuder,
Att blått ljus är horisontens egentliga klang, en vision av azur
juste, jovars, jasså, juntor och juxtaposition
Vi vill ge dig en annan eld än minnesärr som bränner,
ett mörker som inte skrämmer, inga vassa tänder
Juventus, Johannes hand, Jakobs vatten, joddla ditt namn i mitt öra
Vi vill ge dig profeternas djurhudar, jävligt varma, vackra och de bibliska namnens salva
Johan, ett gott nytt år,
skål!
Filippas dikt
Kräftorna är finurligt skära i det sjudande vattnet
och de Augusti fjuniga benen är lena som
Fräknar, filifjonka, förgätmigej och fantasmagoria
Ditt röda hår ritar vågor i vinden, lågor som slår ut efter cykeln,
en skogsbrand växter i läppen när du ler och jag ser
Fjällbjörk, Freesia, forsythia och fänrikshjärtan
Din vänskaps diplomati, din sociologi, är ett år av tegelstenar tunga;
Men vi hör systrarna sjunga; vårens alla lansettliknande blad
Vi vill ge dig sandflox i klipporna vid Albanova,
snöflox och vinterflox i det södra husets inte riktigt blåa fasad
Vi vill ge dig Fjärilar och filantropi, och fjärtar som får dig att fnissa
Filippa, ett gott nytt år,
skål!
Haga. 2020.
Arabesque: Eldhästkvinnan
De skulle brännas som häxor; bindas på pålar och resas över högar av sly. Byn stod och gottade sig i sockret som smalt ur skriken när hon brann på elden.
Eld ska med eld utplånas, hästkvinnan med gnistor i ögonens djup, ska fjättras och brännas.
Det gudarna sa till mannen, som dödade eldhästens kvinna, var; dina barndomsminnen ska brinna, vi ska förkolna din verklighet och förstöra din stad. Colosseums stenar ska genom aska bli till sand över din hud.
Hon var världens härskarinna och det som glimmade av guld blev brunt av koagulerat blod när du dödade din mor. Nu står din värld i lågor, så varm av rosor och het av glöd, men det var du själv som gjorde tiden alldeles för röd.
Du hade önskat att hennes hud varit sträv av fjättrande fjäll och hennes tunga varit en fräsande orm. Att det ur hennes ögon stått lågor som slagit bucklor i stål.
Men nej - Hon ser ut som både dig och mig.
Hon var ljuv, hon var vänlig. Hon var mjuk. Hon var tam.
Hon sa aldrig nej. Hon sa bara ja.
Kvinnan som föds under eldhästens år blir med all säkerhet gift, men djupare än så, är i ödesgudinnans bok ristat - att hon sin man om livet ska bringa.
Hon skrattar åt hans blod då till och med det luktar som alla rostiga spikar han har liggandes i sitt garage. En stank som trängt sig på och som fyllt hennes liv;
även rostiga spikar är spikar en kan skära sig på.
Hon hugger honom 163 gånger i magen. Det är ett hugg för varje slag.
Den blånade huden som täckt hennes kropp, var ensam den profetia som bebådat eldhästkvinnornas hämnd som ett hopp.
Centrum för Fotografi. 2018.
Moving Images:
* we said try to embed resistance in to movies and you'll have moving images
Liljor och Koraller
[…] Jag tyckte inte om kaffe när jag var liten, varken kaffeandedräkt eller kaffegula tänder. Men Magnus ville att jag skulle vara med när han gjorde kaffe. Jag sa att kaffebryggaren andas, att den börjar harkla sig när kaffet snart är klart. Magnus lärde mig att det kallas för strupljud, det där ljudet som kaffebryggaren gör. Jag tror jag förstod vad han menade, men inte riktigt vad han sa. Idag vet jag att kaffebryggare varken andas, harklar sig eller stryps, de låter som kuvöser – vagusnerver, neonatalvård och icke-uniforma gravitationsfält – att en kropps tyngdpunkt inte per automatik alltid överrensstämmer med samma kropps masscentrum. Den tyngd som jag är och som sätter mig i rörelse är en tyngd som ligger utanför mig. Den massa jag utgör är i sammanhanget, i min rörelses strävan och uppkomst, försumbar. Negligera detta kött som smärtar. Visionen är inte där.
I början kunde jag bara rita tulpaner, nu kan jag rita många fler, tusentals ton med rosor. Men också liljor och koraller. Det var Magnus som hjälpte mig att rita blommor.
Liljor och koraller.
När jag var liten och inte viste någonting, började jag på fritids för att mamma inte riktigt alltid hade tid. Magnus sa att tulpaner har något som kallas för pollen. Det var så han förklarade för mig vad pollen var. Magnus viskade tyst i mitt öra om det var så att jag gillar killar. Jag gillar Hugo – det var vad jag sa. Men Vem är Hugo? darrade han. Jag tog Magnus i hand och ledde han till dataspelsrummet, det lilla rummet inklämt bakom lärarnas kök, där fnissade jag, Det där är han.
En svag skälvning gick genom hans vänstra hand,
ut mot skogen, mot branten och berget med klippan.
Mamma har lärt mig att se hur auror gör för att viska.
Magnus väste tyst,
ut mot baksidan, mot muren och
bland nyponrosbuskarna var det en ros som sprack. [...]
Fylkingen. 2020.
* a bouquet of white lilies in buds read from the Barbelo project in a livestream from Fylkingen
* (see also our visual/material art with text for more of our poetry, such as Avocado birds, my grandfather's dog finger, all the artist books and artist novels)
Kanon i D
[…] En gång sa jag till min far, att jag var Jesus, min far sa till mig, att jag var galen. En indisk pojke skulle gå en grusväg mellan byarna Macleaod Ganj och Bahgsunag i västa Himalaya.
Vi bestämde oss för att hålla sällskap på vägen 2100 m över havet.
Han sa att han i skolan fått lära sig om tre kända västerländska män. Franklin D. Roosevelt, Jesus och Hitler. Tre män som inte har det främsta som vi har, livet.
Om de levande är viktigare än de döda, varför minns vi då de döda och inte de levande?
Vad är det du egentligen hör när du hör en galning säga att den är Jesus? Och vad är det egentligen du säger om du skulle säga att du var det?
Vi delar erfarenheter, du och jag. Och dem vi inte delar, vill jag tro att vi i förtröstan kan förstå.
En värmande stråle i bröstkorgen ger allt en röst. Gör så att träden talar och får luften att sjunga.
För 600 år sedan dansade konsten tillsammans med retoriken. Inte så konstigt när jag nu tror att det som är mitt också kan bli ditt.
Konstfack. 2016. + SVT. 2017.
Rörelse – tidiga experiment i film & facism
Filmen är en undermedveten försmak av fascism[1] och mina hjärtkamrar klappar inte för caesarisk ore rotundos, eller för de frygiska fädernas melodi. Sjöman, om vindar; en bonde, rörande sina oxar; soldat, om sina sårs antal; fåruppfödaren, om tackor; vi vänder oss, i vår smala säng, bort från strider: Envar där han kan, förbrukande dagen på sitt sätt[2]. Den ena kvinnans sorgdräkt utmärker en nära anförvant till den bortgångna. Sådana bära över huvudet en, särskilt för sorgen gjord, svart kjortel eller kappa, som de kalla kåvan; den hålles så nära tillsluten omkring ansiktet, att blott det ena ögat synes. Man får således icke se en sörjande kvinna gråta, blott höra hennes snyftningar, och bruket kan icke vara utan sin nytta för en ung änka, som har svårt att få en sorgetår över en gammal man. ... Männernas sorgdräkt är icke, såsom kvinnornas, svart, utan blå[3]. [...] Övergången till detta skådande av idén eller sanningen själv är, såsom Platon gång på gång framhållit, något som inte kan beskrivas eller rationellt begripas. Då man ihärdigt sysslar med begrepp och blir förtrogen med dem, kan det hända att insikten plötsligt springer fram i själen ”liksom ett ljus som tänds av en flygande gnista och finner sin egen näring”[5]. As Certain flowers brought to a pitch of florid ecstasy no sooner attain their specific type than they fall into its decay[6]
Om ett land krymper samman och blir en fjärran havskust uppskjuter det blott din allsmakt en tid, och jag skall följa med lägret, jag skall som sig bör hyllas för att ha besjungit ditt kavalleri. Må ödesgudinnorna vakna över min dag[7]. [...]
Konsthögskolan i Umeå. 2018.
[1] Siegfried Kracauer, From Calgary to Hitler
[2] Ezra Pound, Hyllning till Sextus Propertius. p.20
[3] Tobias Norlind, Svenska Allmogens liv i folksed, folktro och folkdiktning. p.280
[4] Maggie Nelson, Argonauterna. s.19
[5] Konrad Marc-Wogau, Filosofin Genom Tiderna, Platon. p.64-65
[6] Djuna Barnes, Nightwoods. p.4
[7] Ezra Pound, Hyllning till Sextus Propertius. p.18
[8] Tobias Norlind, Svenska Allmogens liv i folksed, folktro och folkdiktning. p.544
Artist Novels:
* writing not as (solely) visuality, but writing as practice. the fantasy not of the result (as in the fantasy of the novel, as Maroto writes) but it's the fantasy of the writing
Gå längst med Torneälv och samla på bortglömda andetag
Lyrisk essäroman om Tornedalen
Lethe. 2018.
[...] När regnet kom till Palokorva där ingen längre bor, satte jag mig i fönstret till ett övergivet hus. Glaset var krossat av såväl tid som av brist på mänsklig omvårdnad.
Här var blickar över älv och äng;
– Jag konstaterade att det var en mycket vacker plats och tanken slog mig där och då att just här, i det här huset, skulle jag kunna tänka mig att bo.
Ett spöke från förr satt och tröck i den gamla masugnen vars insida av eldens hetta blivit glas; och jag påminnde mig själv om att jag inte har råd med ett sånt här hus – även om det är ett hus som ingen vill ha. [...]
Ett sorganfall:
och munnarna gråter
mina tappade ögon
[...] Min farmor cyklade från Lovikka till Junosuando och konfirmerades i kyrkan; efteråt bjöd prästen på fika i prästgården.
Jag bodde på prästgården och fick av Mikael Kangas den nuvarande ägaren låna en cykel så att jag skulle kunna cykla till Lovikka.
Jag berättade för Mikael om min farmor och sa hennes ogifta efternamn; han kliade sig på hakan och sa att han inte kände någon som heter så. Det är ett ovanligt efternamn, ibland så ovanligt att jag kan få för mig att det i själva verket är ett namn som jag själv hittat på.
– Keskikangas
Han upprepade det för sig själv, påpekar att det liknar hans eget efternamn och sa sedan något som trots att det är sorgligt är sant; ”många namn har försvunnit i försvenskning”. [...]
Vi måste överge alla våra identiteter och den vikt vi lägger vid dem. Det är det enda sättet vi kan locka nationalismen till sin upplösning.
[...] Jag försökte förstå hur det i ett land där ett statligt sprit- och spelmonopol är en etablerad självklarhet samtidigt kan vara politiskt otänkbart med ett statligt ägande av naturtillgångar.
Det jag tänkte var att det snarare borde vara tvärtom, att om något överhuvudtaget ska ägas av staten och då tillhöra det gemensamma, att det rent logiskt borde vara själva jorden som utgör landet.
Jag •••• försökte förstå hur • det kan komma •• sig att medborgare • i •••• Sverige tycker • att •••• det är legitimt med en omkring ••••• 30 procent skatt •• på deras •• löner •••• och ••••••••• arbeten samtidigt ••• som •• skatten • på •••••••••••• mineraler •••• är omkring 600 ••••• gånger ••• lägre,••••••••••••••••••••• omkring ••••••••• 0,05%. [...]
Min morfars hund Finger – till alla hundar som vaktat barn
En miniroman om den danska motståndsrörelsen
Konstfack. 2017.
Min morfar föddes i Kristiania, det vill säga nuvarande Oslo, år 1921. [...] Vi pratade inte alls om det här, om sånt här, morfar och jag. Jag var väl fortfarande allt för ung tiden innan han dog. En ynklig förklaring eller det uppenbart förgående till den givna följden att jag nu bara kan ställa massor med frågor. Om jag bortser ifrån, att jag verkligen kan tänka mig starkt som i att jag vet, att det var något som var svårt. Min mamma säger att jag är lik
honom, min morfar. Så som mig eller snarare så som min morfar. Ja, så som oss. Så blir man inte om man inte går igenom lite skit.
Jag har aldrig riktigt fått svar på frågan varför morfar som liten hade en stor
vakthund med sig när han var ute själv. Schäfern Finger. Förutom svaret ifrån min mamma förstås.
- Ja, för annars skulle morfar bli slagen av de andra barnen.
Så var det då. Enkelt var svaret. Kanske jag borde ha frågat om varför barnen och kanske en del av de vuxna ville slå morfar? Men jag är tveksam till att jag
hade kommit närmre några svar på hur den viljan, viljan att slå, kunde vara så stor. Att ett litet barn behövde en vakthund. Nästan lika hög i manken som pojken var lång. Ställde jag inte frågan för att det för mig som liten föll sig helt naturligt att leka ensam? Tvingas leka ensam. […]
Vi försöker väl som alltid göra det bästa av situationen, av våra liv som ska levas. Danmark var neutralt, nog allt tänktes det mycket på det även hos er. Men den avgörande frågan är vad en egentligen hinner göra på ett år, när ett år inte ens var ett år. Du var 18 och hann bli 19 under året som var åtta månader och helt sakande sommar. En vinter och knappt en vår. När löven började falla slog nyheten ned. Jag vet inte ens om du studerade eller om du arbetade. Kanske ingetdera. I vilket fall kom isen för att som vanligt försvinna,
sen med aprilvädret kom tyskarna. 1940 och verkligheten föll samman. Das Reich. Där verkligheter föll ned från sina välbalanserade platser och krossades till splitter i mötet med det hårda betonggolvet. Skärvor som sopas ut, skärvor som göms, skärvor som glöms. Besættelsen var här. Den stora ockupationen.
[…]
Lägren. Ett ord där varje bokstav bör skrivas med versaler för emellan dem slapp ingen ut. 1942 och Död blev en nyhet i Sverige. En nyhet om massor, en död jude var bara en, men nu var det många och massor av judar deporterades från Norge. Vakthundarna skällde den natten, många ifrån sina blivande griftegårdar, men de som sett slagen teg och de som slog de
fortsatte slå.
- Det var din barndomsstad morfar, lades besvikelsen på den som redan fanns?
En trasig strömbrytare, det är svårt att hitta försoning när en står i mörker. Inget ljusklot fanns att lysa upp katakombernas hopplösa natt, allena i en malström av dess gångar. Nazisterna må ha haft sin natt, de hade många nätter. Men Danmark är ett annat land oavsett vem det är som befäster det.
Nu var det motståndsrörelsens natt och den var vacker. Alla skymningar som bådar för rättvisans pierider har en förmåga att drabba med dem godahjärtanas estetik. Hemlighetsmakeri blandades med människor i tystnad till en explosion av överlevnad. Dessa nätter av eld och lågor som inte brände kroppar in i döden utan bar dem längst ytor över bräckt vatten fram till allt som kan vara fritt. Då som nu låg Sverige hinsides Öresund. Det räddades
tusentals. Och det vore minst sagt väldigt fint med en beskrivning av hösten 1943 års väder, dessvärre besitter jag ej den kunskapen och får be om er förlåtelse. […]
”Morfar, hur visslar jag som du morfar? Igen morfar, igen. Vissla som en koltrast morfar. Det är så fint morfar, visst. Titta på murgrönan morfar och den blå granen, visst är de så fina morfar. Jag saknar, när allt är som såpbubblornas ränder av färg som faller. Men älskar när det är just så. [...]
Fyra mellanrum mellan flera minnen (ett besök i Nice)
Mininoveller om minnen och om det som hänt
Konstfack. 2017.
B'. Lyckliga Gränder
Lyckan slog ned i mig redan innan jag delade min glass med sommarregnet. Jag ville få en möjlighet att be den om lov, föreslå att vi tillsammans kan dansa gränderna hem. Jag njöt av att turen var min att återigen, så som många gånger förr, gå vilse bland kullerstenarna i Nice gamla stad. Aldrig har jag förstått folks rädsla inför att tappa bort sig. Deras aversion för livets gömda gåvor får mig att ömka dem.
Att glasserian på hörnet varit öppen mitt i den regniga natten. När allt annat varit stängt och boulevarderna varit ovanligt tomma för årstiden. Det både bekräftade och förebådade den lycka som jag den natten skrattade så mycket av. [...]
Δ'. Concealer Dossieren
Blixten slog till ifrån kameran. Det smattrade i morgonmörkret mellan glasväggarna på Arlanda flygplats. Han skulle flyga för första gången och han skulle flyga tillsammans med sin franska klass till Nice. Fotot som nu skickades runt, som var där inristat i en digital display, skrattade hånfullt "din äckliga bögjävel!". Blixten fick hans ansikte att se så där glansigt och gyttjigt ut som det gör när en haft alldeles för mycket concealer i det. Det högg till, så som varje bevis över det som inte får avslöjas gör. Skammen är en riktigt tjock dossier nu. Men det viktiga är att den förblir hemlig. För han ska aldrig få veta att de vet och att det inte spelar någon roll för dem. Han måste skämmas. Han måste känna sig som en råtta som slickat i sig giftet och långsamt börjat ruttna inifrån. Driften att dra sig undan in i ensamheten, lida och långsamt dö. Så att ingen ska se och framförallt för att ingen annan ska bli smittad av det där äckliga som äter upp en inifrån. [...]
Letters & Streams of Consciousnesses:
* letters is a specific genre, it can be subordinate of both essays and poetry. It's not letters and Streams of Consciousnesses. Letters is a stream of consciousness from one persons subjectiveness (personal singularity) directed to one or more specific others whom the writer has in mind during the writing. The specificity is crucial to the Letter – reading a letter is like overhearing a conversation which is not yours. Letters are exclusive and only for the specific other, even if they (as I do here) are spread and shown. Maybe even more so, since the new readers exclusion is obvious.
Dear A.R. – Letters from DMZs
Ronneby Konsthall. 2019.
[…] Och jag tänkte på dig som om du vore där. Ett hologram i stolen framför mig och bakom dig slaktade flator varandra i biljard. I kontrast till Palestina där biljardbarer i stort är bara för killar är biljard i Paris tydligen en flatgrej. Här på Rue Saint-Martin ligger två barer hand i hand med varadra. Dans och ungdom i vänster hand, biljard och äldre dykes i den högra.
[…] Vad hade jag sagt dig om jag haft en möjlighet att säga något till dig? Hade vi pratat om Paris? Vi hade pratat om din dokumentärfilm fast vi egentligen hade velat prata om det som gör dig lycklig. Vi hade pratat om vad jag gjorde i Paris, hur jag känner dem jag bor hos och hur ofta jag varit här (ja, nu ett där), fast vi egentligen hade velat prata om jag verkligen ville vara här. Jag svär mina svordomar och jag svor på mitt hjärta att vara i cynism. Nej, du är inte lycklig och nej, jag vill då rakt inte vara här.
[…] Så många frågor svaras med nej. Så många frågor kan bara svaras med nej. Att jag snart börjar tro att det finns fler nej än frågor. Vart surrar en genom livet också du bär på sorg. Då sorgen bor i oss och då den, då sorgen är det vackraste vi har. Jag hade velat fråga dig om jag fick möjlighet att fråga dig om din sorg. Om hologrammet blivit materia och luften hård, om du varit där men lika öppen som den och ärligheten slagit rosetter på sig självt.
Då hade jag frågat om vad du sörjer? Och jag är glad att vi aldrig sågs. Att mötet enbart var ett möte som uteblev. Att vi försökte men inte lyckades. Att fikat blev en nattlig promenad genom Paris, och jag vet inte vad det var som du växlade till dig med det som aldrig hände. För sorgen, det ska du veta, är det mest romantiska vi har.
Flator ristar sina namn med kalk under varandras. Är inte allt ett tålmodigt väntande? Biljardkulor ska ned och jag som lär mig regler genom ögon. Jag tänker att de bara vill andas. Vita bollar som åker ned på tvärs mot viljor och vi förlorar på direkten. Jag väntade på dig och väntan var allt annat än förgäves. Det var den som var det jag sökte. [...]
Dear Y.B. – Letters from DMZs
Ronneby Konsthall. 2019.
[…] Jag hittar alltid på. Det finns inget vettigt, jag kan bara inte hålla mig ifrån att testa orden, se om de bär. Om de ger vika, vilket de oftast gör och jag på ondo i smärta faller i. Så finns det nått i det som gör att jag ändå fortsätter. Kanske är det retsamhet eller av dumdristighet.
Jag vill bara skriva vackert. Men det är så svårt när jag är en som inte tycker att det som är vackert är speciellt vackert. För mig är sprickor det vackraste och det är sprickor som ingen annan ser. Jag skriver då nu texter fyllda med sprickor för det är att jag skriver som är det verkliga. Inte vad jag de facto skriver, för vem fan bryr sig! Om du förstod något av det där metaforiska jag skrev så är det ditt? Det var till dig jag skrev det. Dela det sedan med mig. Jag är en hängiven patafysiker. Jag förstår inte det jag aldrig kan förstå men jag ängnar all min tid åt att studera det ändå. Förhoppningsvis är jag värdig medlem av det Vestrogotiska Patafysiska Institutet. Jag älskar att det osjälvklara är o-självklart. Jag är allt för klåfingrig för att hålla mig ifrån det dock.
Har inte också jag bristningar på insidan av mina lår? [...]
Dear L.K. & A.K. – Letters from DMZs
Ronneby Konsthall. 2019.
Jag åkte till Palestina för att isolera mig, gömma mig från vardagen i Stockholm. Jag åkte till Palestina för att skriva brev, brev om livet, som jag skulle posta i Jerusalem. Brev som jag skulle bära med mig över kontrollstationer och passkontroller. Från Israel skulle jag skicka breven om livet. Alla till ett dig. Det var tanken. De skulle va ett vackert projekt. Poetiskt i sig självt. Vackra brev jag sedan ska brodera på Palestina sjalar, Keffiyeh. Men livet händer och jag behövde rycka in för att leva det. Det var svårt att skriva livet och samtidigt vara där för att lev det. Breven blev för få. De spröda anteckningarna, det jag kallar mitt klotter, blev det vackra och de var många. Jag såg klövern på ängarna där hemma. Den utförliga dagboken skrevs aldrig ifatt. Livet var händelserikt, tiden för att skriva, för att minnas gick åt för att agera och reagera. Jag tvingades till att skapa nya minnen innan dem jag hade ens kunnat dras till minnes. Jag ville skriva fiktion. Fiktion på verkligheten. För att skriva över den. Som konstnär antecknade jag verkligheten som anatomiska betraktelser i krokin för att fiktionen skulle drabba. Och allt det ville jag göra, och när jag väl lyckades göra det gjorde jag det för dig. Och breven jag skrev, jag skrev dem alla för att vara dig exklusiv. […]
Jag ville inte vara någon fredsmäklare. Inte heller blev jag det. Men konflikten är oundviklig, så påtaglig den är, ständigt nära och under huden. Till en början, precis som överallt, var det relationerna som var livet. Det var inte ockupationen eller kriget som slog mig mållös. Utan det var förälskelser och vänskaper. Melodraman varvat med komedi. Palestina var inte väsensskillt från andra världar och inte var det så annorlunda heller. Också här vill folk såklart älska, knulla, skratta och gråta. Vi drabbas av människorna vi älskar mer än faktan vi läser eller verkligheten vi ser. Sen började jag älska min poesi mer och mer och efter det blev den mer och mer absurd, hand i hand med de nyfikna pretantionerna. När jag älskar vill jag leka. Jag leker med orden och språket i tron att i nått kan värde springa ur. Experiment som får en att skratta eller le kan nå längre än de genomtänkta valen. […]
Dear J.S. – Letters from DMZs
Ronneby Konsthall. 2019.
[…] Palestina är mellanösterna sorg och Ramallah är dess nargileträdgård, insluten av ensamma tårar. Flaskskepp som seglar i övertid koncentrerade sorgetårar. Vattnet i dem kommer tillslut kondensera och evaporera, men saltet blir alltid kvar. ”Sorgesalt i ensamheter”. Om vi viste hur många tårar det krävs för att gråta hav så salt att livet väljer att dö så hade vi aldrig gråtit. Tårar går ur dimensionen. ”Förvridna trappor, rätvinkliga spiraler”. Tårar har en längre beräknad sträcka att falla än regndropparna ifrån himlen. Himelriken bort och tårar som faller till sitt hav 360 meter under regnvattnets oceaner. Världens första stad, var huvudstad för världens alla tårar. Jerricko är stadens namn. [...]
Desto givmildare du är, om du tveklöst skänker, som vi gör. I den milda gången och den inkännande promenaden Så kommer världen börja finnas i dig. Genom tid och tillit, kan allt det om världens sfäriskhet bli en erfarenhet. Långt bortom och ännu högre över kunskapen du har, och möjligtvis kan få. [...]
Dear B.E. & T.E. – Letters from DMZs
Ronneby Konsthall. 2019.
[...] Jag skulle vilja ta han i hand, pussa han på kinden, säga lycka till och krama om honom. Ge han ett minne om att sånna som jag inte alltid är dumma, att också européer bryr sig ibland. Jag ville gråta men förbjöd mig själv att bekymra honom med mina salta tårar, istället skrattade jag. Jag hoppas att jag var som en stora syster med mitt försök till en leende blick, en stor sked med honung och en bön till världen om att för helvete ta hand om honom! Om jag varit liten som han hade jag kanske förälskat mig till sten. Men för mig är han nu inget annat än ett minne. Jag har gjort honom till en anekdot om flyktingbarnens situation i Palestina. Samtidigt pågår hans liv. Samtidigt jobbar han nätterna långa. Samtidigt förblir han analfabet och samtidigt kommer han nog inte övertygas om att ta sig iväg till skolan. Hur mycket vi än minns, hur mycket vi än glömmer, kommer hans pappa fortfarande vara skjuten i sidled genom båda knäskålarna och knappt kunna gå.
Det känns som om de är flera som väntar på den tredje initifadan. Ett tredje Palestinskt uppror mot den Israeliska ockupationen och förtrycket. Det känns som om det finns något som gror i hungerstrejken. Alla politiska fångar som hungerstrejkar berör och upprör. I det finns en ofantlig kraft. Föga förvånande har det inte rapporterats så väldans mycket om i vår media. Har vi en ärvd skepsism i oss? […]
Dear F.E. – Letters from DMZs
Ronneby Konsthall. 2019.
[...] Jag åkte hit och visst blev jag olyckligt förälskad. En helt fantastisk plot till en berörande dramafilm. Allt går i krasch och jag vet inte om jag växte. Sen blev jag kär eller började bli, det intalar jag mig. Inte lika dramatiskt men jag höll mig ifrån att gå vilse i mina känslor. För inte skulle det bli bra. Alla tydningar visade riktningen om att ingen möjlighet fanns till. Jag är ändå sårad, troligen något förbannat, men på mitt passiva, väldöljda sätt. Jag har ingen aning, uppgiven och tveksam till om detta är så jävla mycket bättre direkt.
Jag skulle kunna skriva dig ett kärleksbrev. Som ett tack kanske jag borde på sätt och vis är detta just det. Mina brev skall vara gåvor och ditt en kärleksgåva. Det 12:e brevet. En kärlek för varje lärjunge om du så vill. Förädaren förstörde mig så var inte rädd eller vänta, fast i och för sig är det kanske just det en vill. I sådana fall säg till så delar vi på det vi redan delar. Hjärtesorg och hjärteangst. De misslyckade kärlekarna, ifrånvända passionerna. [...]
I fantasin kan vi bo i det stora huset på Åland. En ö där vi ältar konst och tjatar sönder filosofin. Vandringar och vi ängnar oss åt ett ständigt återupptäckande av skogen. Klippor, stränder, öar och hav. Röda rapakivi klippor. Oensamma och i drömmen är vi många för i drömmen tar de värdiga aldrig slut. De med ödmjukhet, insikt, självdistans intellekt. Ett elitistiskt vara med kritisk reflektion är för mycket att begära när verkligheten inte är dröm och aldrig kommer att bli. Så som vanligt är vi väl alldeles för få. Vi, även vi måste vara värdiga och kanske det är problemet med verkligheten; vår otillräcklighet. Vi behöver speglar som utmanar. (Något som håller emot utan att det tar emot). [...]
Dear A.H.L. – Letters from DMZs
Ronneby Konsthall. 2019.
Som i att tänka andras tankar att skriva det där brevet till farmor. Och jag bygger anledningar med lego och origami för att orka skriva brev till andra. Jag råkade nyss rita på mig själv ett bläckstreck. Vänstra handens handleds högra benknota ned mot hudveckensdal mellan tumme och pekfinger. En linje, en inbjudan. Ett namn ska skrivas och där står nu ditt namn. Det ända jag gör är att fylla i. Åtminstone ett namn skrivet i handrygg är du värd. Namn som sedan med tidligt bruk av olivoljetvål tvättas bort. Nu finns inte tidligt som ord. Men låt oss använda alla orden som inte finns för att nåt dit vi menar. Namn som lösses upp, namn med andra namn, vattennamn och du är i det heliga landets grundvatten. Tänk då munkarna som törstar efter dig, tänk jasminebuskarna som sträcker sig i tanken. Äran jag trotts situationen tycker att du ska känna om det skulle va så att du är vattnet till det amerikanska kaffet på rip-off kedja Stars & Bucks här i Ramallah, invid Al-Manara torget. Såklart finns även här de som vill känna den internationella strålglansen, små stjärnor på sina egna himlar. Hörn caféer och gröna loggor, förvånande inga tag-med muggar för catwalken (kattgången) därefter. Ty så är trotts allt inte Ramallah. […]
Så vänder vi blad inte för att kasta sten i nya vatten. Börja om på nytt, ifrån början, där allt började. Du sjunger i duschen trummande på kaklet. Jag tummar på fogarna och hummar mumlet. Hummande humrar och nynnande nyckelpigor. Det finns vänner jag vill att du ska träffa, presentera och själva handlingen är fin. Det finns för få fantastiska folk, för få förunnat (och det var 8 F efter varann). För så fint är det. För få för att vi inte ska dela med oss av dem. Och jag tror att det finns samlat i det finaste vi kan göra för varandra. Dela med sig, att ge, gåvor av möjligheter. Vid Jul är det alltid någon som säger: ”att det är roligare att ge än att få”. Påståenden får stämma om de vill, maskrosor kommer fortfarande växa upp mellan gatstenarna och tuggummit hittar alltid ett hål i tegelbrukets murade fasader. Det jag vill säga är att en finns och hon är som du. Jag hatade förut när folk sade så om mig. Ush, ta er i arslet att jag är lik någon. För det var så att allt som oftast gillade jag faktiskt inte personen. Kanske inte ogilla direkt, det var bara någon jag inte ville vara som. ”Jag kan mula ditt nylle om du vill” men komplimanger tar jag emot. [...]
Dear H.H. – Letters from DMZs
Ronneby Konsthall. 2019.
Jag ringer Yehya för att fråga om vart jag är. Det är inte så att jag inte vet, jag vet ju precis vart jag är. I mitt rum som från och med idag inte längre är det. Rummet som varit mitt de senaste tre nätterna. Mitt rum de första nätterna, de kalla och ensamma nättera. Nätterna. Nätterna av ishav, tuppar och böneutrop. Mitt skyddsrum. Min söm. Jag gillar inte mitt rum, mitt gamla rum, då det som sagt nu inte längre är mitt. Det är smutsigt på samma gång som det är tomt och kalt, en väldigt märklig kombination. […]
Jag vet vart jag är och nu vet också du det, att jag mycket vet väl vart jag är. Problemet är att jag inte vet hur jag ska kommunicera det. Min tunga kan inte dansa arabiska och mina öron kan för den delen inte följa om nån annan för. Jag kan förklara husets position på engelska. Men när mina tankar som åhörare lyssnar blir kritiken skarp och tydlig. Ingen idé att försöka. Därför ringer jag Yehya. För att fråga om han vet vad jag kan säga. Han vet vart jag bor, det hoppas jag. Då han följde mig till dörren här om dagen, tänkte jag: Han, om någon vet så vet han. Föga förvånande, något jag säkert på något plan redan förutspått och kanske var det min plan ifrån första början (strategiska prospekt). Erbjuder han sig att ringa efter en taxi. [...]
Dear S.Y. – Letters from DMZs
Ronneby Konsthall. 2019.
Vem var det som dog när jag valde att åka? Vem var det som jag valde att inte bli? Du förstår jag undrar vem hon är! Hon i ett parallellt universum, hon som inte hade kunnat tänka sig själv utan att hon stannat kvar. Jag vill bara fråga hur hon mår. För jag hoppas så att hon mår bra. Och du var den som sa till mig att jag sedan inte skulle kunna tänka mig, tänka ett liv, utan detta. Så uppenbart så enkelt och främst så sant. Det var det ärligaste, om nu ärlighet vilar bredvid sanningen, som någon sade till mig innan jag for. Läskigt att höra och än svårare att ta till sig. Men du, detta brev är ett tack. Ett tack som med sina porösa vingar slår sig ned på fingertoppen din. Vingar som annars så lätt smulas sönder när nypor griper. Så vårda de väl. Inte för att sönder smutsade fjärilsvingar någonsin varit farliga utan för att de endast som hela kan flyga. […]
Dear J.A. – Letters from DMZs
Ronneby Konsthall. 2019.
[...] Orden jag skriver, skriver jag på papper för att kunna ge till dig. Ett lapptäcke av gåvor och det enda som mig avkrävs är modet att ge. Mitt namn gavs till mig innan jag gav det till mig själv. Gåvor vi måste ge till främlingar, resonans i gästvänlighetens lag, är vibrationer genom hela mitt namn. Och nu ett ty då vi delar på namnet jag fick. Det är för dig jag aldrig viker dessa papper. Det är för dig jag lägger dem mellan skivor av hård kartong. Det är för dig jag denna gång sätter mig på bussen, korsar Kalandias kontrollstation. Byter buss på andra sidan, till den emot Damascusporten. Det är för dig jag sedan stegar till väst. Mitt pass har undersökts, nummer har skrivits ned. Delar av orden jag ger till dig nu får du säkerligen dela med Israelisk underrättelsetjänst. Men mina ord är många och de räcker till alla. […]
Brevet är en gåva, inte det sagda som väntar på ett svar. Korrespondans har värde, men i detta är det meningslöst. Jag bor omöjligheter bort, utan postbox i Jerusalem. Dina svar värmer, så skriv om du vill. Mitt uppdrag blir att inte förvänta mig, för du måste förbli fri. Om svaret blir till, ett brev adresserat till mig. Skriv härligheter in i dig. Jag måste kräva dig på tålamod och jag kan ge dig glömska om det blir svårt. Lägga undan oskickade brev. Ja, du får vänta på dagen då jag meddelar adressen för breven som aldrig postades. Tiden heter inte vår, inte nu. Till mig bor svaren i hösten, när löven faller, kan jag läsa dina blad. [...]
En tiger i gips
Konstfack. 2017.
Allt är en besatthet kring en tiger i gips. Det är inte det att jag inte är intresserad av annat. Jag skulle kunna rada upp mycket som intresserar mig. Utan det är så att jag just nu, och länge har det varit så, inte vill göra annat än att tänka på den här tigern.
Jag tillåter det att vara vackert och sant. När jag låter mig falla för allt det tillsynes fullständigt banala och onödiga som upptar all vår tankeverksamhet. Nu låter det i och för sig som om jag haft ett val. Det är en efterkonstruktion. När en är besatt är en tvungen. Då finns det få som kan få dig att tiga.
Ibland är jag ledsen och ibland ursäktar jag mig när jag säger att det inte handlar om annat än enbart en tiger i gips. Varken en metafor eller symbol för något som du kan se som viktigare och mer relevant.
Även om du råkar ha politiska övertygelser som överensstämmer med mina. Och projicerar alla dem på allt detta, så blir jag inte mindre förnärmad för det.
Det är inte tigern.
Och det är heller inte min konst.
Jag ville bara fundera kring gipstigerns livsöde. Platser och personer den mött. Klura på svaren kring alla frågande vägval som format dess döda liv. Jag försöker transkribera det den säger. Låta fantasin tala så att fantasmagori inget annat än bländar. Och allt blev en sorts stenografi.
Modiano klädde en anekdot om Friedo Lampe vackert i ord. Drabbande och jag hör hur den berättar någonting om allt detta. Beskrivande. [...]
Jag ser min rätt i att säga att tigern är opolitisk och i det borde du kanske försöka hålla dig ifrån att se den på annat sätt. Ett sorts test. För att i det tror jag att du kan upptäcka något nytt inom dig.
Det finns alltid något som tiger.
Och om du prompt inte håller med mig så kan du tänka tillsammans med mig. Att:
Är inte sensommarregnen hisnande? De ger i alla fall mig en hisnande känsla. Tänk att värmen har gjort att delar av haven avdunstat.
Atlanten kanske mer precist.
Sakta det kyls. Och ligger den hisnande känslan i tanken. Att ett hav faller ned på oss nu?
Tänk på alla fiskar och hajar. Valar och ännu inte upptäckta väsen som simmat i vattnet.
De simmar fortfarande genom regnet. Jag kan se dem.
Nu smattrar det på taken, spelar på våra fönsterbleck. Och kysser våra kinder om vi går ut i det.
Jag förstår verkligen viljan att dansa i det. Såväl av glädje i tider av torka som av ren förbluffning vid samtliga tillfällen.
Research & Reports:
* understanding, answers and new questions. how to phrase the questions you want to ask. Entering mind sets that is what research is.
Residenssamverkan Sydsverige
Den här rapporten och kartläggningen har tagits fram med stöd från
Regionsamverkan Sydsverige – beredningsgruppen för bild och form, 2020. Innehållet i rapporten består av synpunkter och erfarenheter ur de professionella verksamheternas perspektiv. Rapporten syftar till att ge beredningsgruppen en karta och överblick över var verksamheterna finns i Sydlänen. Rapporten syftar också till att ge en mer fördjupad kunskap om verksamheternas förutsättningar och utmaningar, enligt hur de själva beskriver dem.
[...]
Under sommaren 2020 har vi (Pauline Fransson och Xenia Klein) samtalat med 41 olika kulturaktörer (fått kontakt med 51 och sökt kontakt med 59) som driver residens eller residens liknande plattformar i Blekinge, Kalmar, Kronoberg, Jönköping, Halland och Skåne. Allt från konstnärsdrivna residens som Gylleboverket till regionalt finansierade och drivna som Art Inside
Out, från produktionsplattformar som Lilith Performance Studio i Malmö till festivaler som PLX i Blekinge. Från konceptuellt baserade och tematiska residens, som Artist in Retreat, till medium och platsspecifika som Keramiskt Center. […]
Regionsamverkan Sydsverige. 2020.
Konstfack. 2016.
Artistic Academics:
* artistic academic is the academia with in the institutions of fine art practice
Akademin – Sorgens Separatism
om skapande, fiktion och smärta
[...]Detta är ett lovtal till fiktionen, eller jag väljer att kalla det så, ett medvetet val för att sätta det i relation till, om så bara vid namn, Lovtal till Filosofin (2004) en antologi med Maurice Merleau-Pontys essäer såväl som till Marcia Sá Cavalcante Schuback bok Lovtal till Intet (2006). Skrivna föga förvånande inom ämnet filosofi, med alla dessa tankar avskalade ifrån allt det andra – en utvunnen eterisk olja. Men lovtalet till fiktionen skriven i något annat än fiktion skulle inte vara ett lovtal till den och aldrig kunna vara det lovtalet det behöver vara. [...]
[…] Det som är, intresserar inte mig. Och i vilket fall är det allt för svårt att förklara, att prata om och att visa. Biografin finns inte och har aldrig funnits. Ibland kan jag tycka att självbiografisk konst är mycket självdaltande, ett skapande av jaget för de som är svaga i det, eller alltför starka i detsamma. Vad vi är och hur vi är, kan närmast nås med fiktionen, då det inget annat än den är. Fiktion är mer än bara möjligheter, den ligger bortom allt det. Jag vill hellre skapa mig själv ny, i oändligheter. Ge mig flerfaldiga hydra-möjligheter. Jag har letat bortom mig själv och i det, mitt i mig, ett jag med behov av en passande form. Mitt jag spränger sin form och i det var jag den största divan, med högklackat av blommor i grönt, blad i blått och pistiller av rosa glitter, från hårfäste till hakans lejonklippa. Jag sprängdes inte som en bomb, en jagets självmordsbombare, utan min form omformades. Ty jaget är det som spränger gränserna och utan fiktionen kan hon aldrig känna till att explosioner är möjliga.
Sagorna vi berättar och anekdoterna som blev våra arv. […]
[...] Det finns något som säger samma som det jag sagt, men inte säger så mycket alls. Istället sitter jag alldeles tyst och skärpt lyssnar. När jag väl pratar är det som om jag talar fram en dimma. Är det ansvaret jag undflyr när jag inte kan uttala mig så där konkret som sig av det allmänna förståndet bör. Och till råga på allt har jag härvidlag nu skrivit en skönlitterär uppsats.
Är oåtkomligheten min ledstjärna?
Jag vill inte vara harigt räddhågsen utan vederhäftigt modig.
Men om ni trodde att min strävan var att uttala mig så att ni omistligt förstår vad jag tänker, vore det ett av era stora misstag. Er förståelse lockar inte mig, enär törsten släcks av att säga det jag säger och få säga det så att dess flertydighet inte säger så mycket alls och dess inneboende entydighet halvkvädet alternerar sanningsenlighetens sannskyldiga.
Varför ska jag försöka hitta en mening i längtan efter en förståelse som aldrig varit för mig?
Därvid hade den här uppsatsen varit möjlig att förenkla till ett epitafium över den samma:
111 mellanrum i en svart lampa och en liten metallsåg till fågelns fötter,
grönt tyg som ett fall ur en av lådorna. […]
[...] Jag ser mig inte som en förespråkare utan som en konstnär som försöker vara ödmjukt i min vägran att uppskatta kolerisk bevisföring. Om detta är kommet av att jag känner mig uppgiven eller av att jag känner mig övertygad är lite svårt att svara på. Lösningen till cirkelns kvadratur som besvärat matematiker under århundraden visade sig vara att cirkeln var omöjlig att kvadrerar det vill säga att ingen lösning fanns. Immun mot sina egna åsikter och i vänskap med att ständigt upprepa sig. Vad kommer egentligen hända när jag skriver, att jag anser att vårt skrivande efter en förutbestämd mall är utöver fjantigt även skadligt för våra konstnärliga praktiker. Problemet är nog inte att en uppsjö av oss menar att skrivandet inte bör komma ur vår konstnärliga praktik. Utan problemet är nog det att vi inte vet hur skrivandet kan korrespondera med den. Behjälpligt är då rakt inte att vår utbildning främjar och att samhället tidigt fostrar in oss i en mentalitet där skrivandet är frånkopplat från de mekanismer som verkar i vår konstnärliga praktik. Föga förvånade blir skrivandet följaktligen för många av oss ömsevis svårt, ömsom främmande. Och det riktigt förfinade och raffinerade reflekterande går förlorat. […]
[...] Det är svårt att hitta sätt för att applicera kunskap en har inom somliga medier och inför vissa material på mediet text och materialet ord. Befinner sig inte också de i ett rum och har inte också de en estetik. Det finns färger, nyanser, former, toner och det som jag upplever i större grad i skrivandet, smak. För mig handlade det om att utveckla mitt smaksinne och återuppliva dess förmåga att känna smaken av ord. Jag har inte klurat ut hur jag gick till väga eller hur jag i fortsättningen behöver gå. [...]
[...] På vägen jag gått mötte jag en insikt, den slog mig följe en bit och efter att vi vinkat adjö åt varandra började jag våga stå upp för att min konstnärliga praktik till stor del utgår ifrån ett estetiskt utforskande. Uppfylld av ett ständigt omvandlande dansar jag kring förändring och förvandling, en livsfilosofi och en livsironi. Jag kan aldrig bestämma mig. Och när jag väl bestämt mig för något, är det första tecknet på att jag snart kommer ändra mig. Det gäller även min kärlek för fiktionen. Redan nu har jag börjat sörja dig.
Det här var inget lovtal till fiktionen utan det visade sig vara en sorgesång till dig.
Jag söker det vackra i det som gör så jävla ont.
Konstfack. 2018.
Romanen – Sorgens Separatism
om skapande, fiktion och smärta
[...] Det var länge sen jag var på Kungliga biblioteket. Jag stod där och registrerade mig, återigen, som ny låntagare för att kunna låna Svensk Rättstafnings-lära från 1881 i hopp om att i det, i en tid då konjuktiven fortfarande flitigt användes, hitta svaret på min gåta. Jag älskar en verbform jag själv inte bemästrar, som både kan uttrycka önskan om något och osäkerhet om sanningen i det som en framför. I mångt kanske vår nonchalans inför dåtiden är fullt berättigad, men är inte detta i alla fall lite vackert och vist: ”Jag säger med flit sig sjelft likt; ty, att kunna följa hvad som skulle vara ett absolut rätt stafningssätt, erfar man stundom vara omöjligt, emedan fall gifvas, der hvarken ordens härledning, bruket eller någon annan stafningsgrund äro absolut säkra. I dylika händelser är det likväl fördelaktigt att bestämma sig för något, och sedan vara sig lik. … Ty, alltsom språket sjelf organiskt utväxer, måste också dess bokstafvering följa med den öfriga utvecklingen. Ser man således tillbaka t.ex. på Svenskan, så skall man ej under någon tid finna hvarken språket eller dess beteckningssätt med bokstäfver sig alldeles likt under femtio, kanske knappt någon gång under tjugo år i sänder.” […]
[...] - ”Var glädjen log, grät sorgen djupast nere”. I ett moln av glitter bytte fen kroppsställning, som en gradient mellan två stillbilder var glittret som föll, och rörelsen i själva bytet gick knappt att se. Hennes händer ägde sin samling av fingertoppar och med de smekte hon två ärr under bäggedera brösten. En minst sagt okonventionell urringning, hade de som tänker på sådant tänkt. Klänningen bestod ömsom av det vackraste silket glimrande i satin charmeuse, ömsom av en säckväv och rektangulära sandsäckar i varierande storlekar. Små säckar utspridda som vattkoppor och ett antal större i en mattallriks storlek som ett band runt höfterna. Glittret som föll vid varje rörelse, uppstod inte bara ur sprickorna från ingenting, utan var dessutom något som sandsäckarna svettades. Det finurliga med detta var att desto mer glitter förlorat från en sandsäck desto större hade den växt. Klänningen gick ända upp till hakan och hölls där på plats av ett blått band av plexiglas, och fråga mig inte hur tyg av plexiglas går till för det har jag ingen aning om. Urringningen som några av er kanske felaktigt hade benämnt ”hål”, gick ifrån bröstvårtornas underkant bortsett från i mitten där urringningen började strax ovanför solarplexus i en spets som undersidan på ett tecknat hjärta. Vidare tedde sig urringningen sig som så att den uppskattningsvis gick en fem till tio centimeter ner på kroppen där den därefter avslutades med det tecknade hjärtats ovansidas välkända båge. [...]
[…] Ett minne av en kväll, som kom att klä oss i sommarnattsblått. Jag satt på en soffa i en efter gråtens ömma hållning och jag började berätta om min barndoms Svarta Änglar. Inte vet jag om tanken hade kommit till mig genom en barnfilm eller om det var barnfilmen jag hittade på för att göra tanken verklig.1 Den är någon eller nått som med långsamma steg följer dig, gåendes i dina fotspår, i din doft – att det kallas för doftspår har aldrig varit en slump. Svävandes som upphängd i luften eller krampaktigt men ändå målinriktat sprattlande, en fjäril med avryckta vingar. Den är inte som vi, och aldrig sover den, ständigt på jakt. En anti-skugga som vill stjäla vår doft; om den lägger handen på vår axel dras vårt liv ur vår kropp. Ett komplex över lättjan eller en kantiansk vurm för arbetet; varje stund i stillhet är en stund vi inväntar döden.2 Sömn må vara en av nödvändigheterna, men glöm ej att även när du drömmer, vandrar döden emot dig, sökandes din säng. […]
[…] Du springer efter mig uppför trappan för du vill fånga mig när ovärdigheten viker mig på mitten. Ibland spyr vi. Men nu bär vi mig tillsammans till soffan och spända lyssnar vi på gråten som suset i en snäcka. Kanske vi trodde att en bit av havet också var instängt där. Det är min mage som talar, och genom den finner vi en port till hela vintergatan.1 Efter en stund skrattar vi, du och jag. Så att vi ska kunna fråga oss själva om vi egentligen är fetischister, konstiga konstnärer eller någon sorts avgudadyrkare.
Nästa gång är det min tur att fånga dig när dina tårar vill tala. Vi slutar aldrig fascineras av faktumet att oändligheter kan expandera. Lekfullheten gör oss lyriska och kroppsligt medvetna om att universum är en magnet, som så mycket annat, styr tårarna. […]
Konstfack. 2018.
Poesin – Sorgens Separatism
om skapande, fiktion och smärta
[…] Till det nya, ur varje cell och varje por, och formen omslöt tillsynes och sist innehållet. Divan blev den ödmjuka flickan. Fortfarande en gudom i sin oändlighet. Det är vi som spränger världen, som formar dess form. I världen blir jaget ensamt, och jaget med historiens ärr av explosioner och omformanden ges inga illusioner om att vara tillsammans. Ty hon har gett sig ögon som falkens och hon ser Medusa. Är det vi? Blir vi Frankensteins monster och saknar vi någon att sakna? En någon som kan tänkas vilja sakna oss. Jag vet vad omformande är, då jag ibland är personifieringen av den. Dömd till att ständigt vilja omforma mig i evigheter, in till oändligheterna, och brottas med att stå still. Vara nöjd, nej, tillfreds och, till ro. I det är jag den som mållös står handfallen inför formen. Den fasta, stilla och statiska. Jag kan inte se det som är och värdet i det, då det som kan vara, står i vägen.
Konsten, min egen eller andras, är svår att se. Tvångsmässigt ska den omformas. Det var jag som var Alice när hon besökte Underlandet. Jag var Underlandet när Alice besökte mig. Jag var katten från Cheshire. För jag var i Manchester och där slogs jag sönder i bitar för att pusslas ihop igen.
Pånyttfödd.
Är jag besatt? Är jag dömd? Är jag begåvad?
Döden är inte utan form. Men vi är ett vi utan ett vi och blir ett jag utan ett jag. Det är nog allt som lockar.
Att vara utan sin verklighet.
och det finns ju gröna fingrar samtidigt som en kan vara klåfingrig. [...]
[…] Hon kikar in och ser knappt ingenting. Det är först när en blinkning sker som förståelsen kommer. Någon blinkar i hennes öga och hon blinkar i dennes. Fjärilsvingar och fjärilspussar. Ögat i skåpet fnissar.
Fransarna är som fingrar när de kramar om varandra; flätas samman och pupillens hål och evighet möter en annans pupills öppnade oändlighet. Två evigheter och inget är summan, ingentingheten gnistrar till, en stöt som en explosion eller så kom stöten först efter explosionen. Svallvågen och Zarah är inte tillräckligt stark för att hålla sig kvar så hon ryggar tillbaka. Hon är en människa och vi som är det vill gärna ha översikt, överblick eller bara inte se nått så himla nära. Vår strävan är mer flykt ifrån, än jakten efter. Den av oss som nu hänger med i textens resonemang, förstår innebörden av faktumet att ögat i skåpet inte tryckte sig bort utan snarare ryckte sig än närmre mot ingentingheten. Att ögat följaktligen inte är, en eller ett som är som oss, en människa. […]
Konstfack. 2018.
Anekdoterna – Sorgens Separatism
om skapande, fiktion och smärta
[…] En natt drömde jag om de stora fiskarna i sundet mellan Lilla Essingen och Kungsholmen. För att göra mig än mer förvirrad än vad jag redan var hade de nästlat sig in i mina drömmar, dessa stora fiskar i sina stim.
Jag hade kunnat acceptera att det hela var en dröm, att jag aldrig någonsin sett dem. Att den gången jag gick över bron och tittade över räcket för att se fiskarna för allra första gången; jag minns att jag tänkte att det måste vara en dröm, för att detta kan inte vara sant. Men jag drömde inte, jag var verkligen vaken och fortsatte hela min dag. Jag hade kunnat acceptera att till och med det bara var en väldigt lång och på det stora hela vardaglig dröm, inte på grund av att fiskarna såg så drömlika ut, utan för att jag vet att jag mycket väl hade kunnat koka ihop något sånt här.
Om det inte hade varit så att jag några veckor senare hade en kompis på besök. Att vi en dag när vi gick över bron, att jag då återigen såg fiskarna. Såklart tänkte jag med glädje att det tidigare inte var en dröm och slapp ur mig ett glädjerop. Stoltserande sa jag - Här finns det väldigt stora fiskar! och visade dem för min kompis.
Det hela kanske verkar vara löst, genom att sanningen visat sig. Men så drömde jag nu den där drömmen. Att jag gick över bron och såg de där stora fiskarna. Jag blev både förvirrad och övertygad när jag vaknade i min säng. Att det här verkligen var en dröm, det visste jag. Så då borde jag ha kunnat känna igen de tidigare händelserna som drömmar om det varit det som de i självaverket var.
Surrealismen till trots kände jag mig efter ett tag bara än mer säker på min sak. Tills den dagen kom när jag var ute och promenerade med min mamma. Då vi gick över bron berättade jag om fiskarna. Hon sa att det måste vara något som jag hittat på eller fått för mig nu igen.
Jag stod på mig och sa, - men jag såg de ju flera gånger och en gång tillsammans med Yousef.
Min mamma svarade bara med att förtydliga, - Xenia… det finns inga sådana stora fiskar här. Vad skulle det vara för art tror du? Min mamma fortsätter, - Det låter faktiskt mer som om du beskriver karpar, och de finns inte här. Du måste ha dagdrömt och väckt minnesbilder av karparna i Tokyo till liv.
Jag som var så säker!
Nu är jag nästan helt förtvivlad. Är det här något jag har kokat ihop eller är det något som har hänt? För om jag verkligen kokat ihop det, hur kan jag ha sett det två gånger, drömt om det en gång och framförallt sett det när jag varit tillsammans med en annan person. […]
Konstfack. 2018.
Jaget och narrativet – problemet med narrativet
Problemen med narrativ och identitet
[...] Problemet med det sammanhållna narrativet är, att det ibland får oss att tro att, sammanbundenhet är = mening. Att vi läser mänskligt liv, mänsklig mening och orsak, som kausalt – något som uppstår och existerar i kausala händelsekedjor och orsakssammanband. Kanske en inte behöver gå längre än till Hume, för att med honom säga att vi inte kan bevisa någonting om verkligheten.
Förintelsen är då obeskrivlig för att allt är obeskrivligt – med det inte sagt att förintelsen inte är värre än annat – utan snarare med det sagt att förintelsen verkligen är verklig – högst verklig, högst påtaglig. Det finns inget verkligare än det som är det mest obeskrivbara. Kanske förintelsen inte är unik, kanske också förintelsen finns i en vardaglighet – med det inte sagt att allt är förintelse och att förintelsen inte är allvarlig – men med det sagt att förintelser sker i världar där folk hatar och i världar där folk hatar är förintelser vardagliga och när förintelser är vardagliga kommer förintelser ofrånkomligen att ske.
Narrativet får oss att tro på blicken om att livet är rationellt meningsfullt – inte meningsfullt som i värdefullt – den skillnaden är vital – utan jag menar att narrativets verkan i det mänskliga livet kan få oss att tro att smärtan finns av en orsak som konstitueras på sätt som gör att offret får skylla sig själv – att offret har sig själv att skylla för situationen som gör den till en utsatt – åsamkad smärta.
Det är en lögn om livet.
För livet; är ett pendlande mellan sökanden och längtanden efter mening, som vi knyter ihop och väver samman av våra fragmenterade liv. Nya fragment tillkommer av nytt och gammalt, och fragmentet knyts alltid ihop med alla de tidigare fragmenten. Livet är inte händelser som läggs till på och efter varandra, där det ena knyts ihop med enbart det förra, utan i livet är ständigt hela väven öppen, och ständigt knyts den om, saker sker som omformulerar allt, även det första skedda. […]
Konstfack. 2016.
Jaget och narrativet – Problemet med identiteten
Problemen med narrativ och identitet
[…] Ska jag lyssna på mig själv för att ändra på mig själv? Hur går det till? är det en återvändsgränd? Självreflektion. Självinsikt. Självmedvetenhet. himla mycket själv Jag vill inte vara själv, jag vill vara tillsammans. Tillsammans reflektion. Tillsammans insikt. Tillsammans medvetenhet. […]
Blind står jag och famlar i mörkret efter en strömbrytare på väggen som egentligen är på en helt annan vägg än den jag står vid. Jag hittar den inte. Vi måste släppa in andra i det här ensamma rummet som vi står i, eller lämna vårt egna och gå in i någon annans. Tills vi blir så himla många, helt packat, en kollektiv famlande röra, en förståelse, tills någon av en slump, kanske med rumpan stöter till den där strömbrytaren och helt plötsligt så ser vi, att vi där i mörkret inte är ensamma. Utan finner oss i en enda stor typ av kram. […]
Vi är aldrig ensamma. I mötet med dig är vi oändligt många. Det är jag. Det är du. Det är den bild jag tror du har av mig. Och det är den bild du tror jag har av dig. Sen såklart. Våra egna självbilder och de självbilder vi tror vi har, det är den självbild jag tror du har och den du tror att jag har. Vi är aldrig ensamma. Inte ens när vi är själva. Jaget. Självbilden. Självbildens självbild. Etc. Jag skapas av dina blickar men jag skapas också av mina egna, såväl blicken på mig själv som den blick jag kastar på dig. Jag tror vi hade haft ett jag, även om vi aldrig träffat någon, varit där långt ute i skogen helt ensamma. Ett subjekt utan möten med andra subjekt. Eller, inte ett jag, flera precis som nu, jag. Vi hade möt oss själva. Vi hade sett vår egna kropp. Tittat ned på våra ben. Kanske vi hade sett vår spegelbild. I objektifierandet av oss själva, hade jaget, alla våra jag, väckts till liv. […]
Det är som om vi vaknat upp, och vi står på en sprinterbana, vi har våra egna filer och våra egna mål fast vi egentligen är födda till att dansa. Det låter nog väldigt pretentiöst om jag säger lyssnandets dans. Det är ingen konst att lyssna, det är en dans. Tillsammans reflektion. Tillsammans insikt. Tillsammans medvetenhet. Det vore hybris om jag skulle tro att jag kan vara tillräckligt insiktsfull, reflekterande och medveten av mig själv. Jag behöver er, jag tillsammans med dig, i det här mötet, i den här pretentiösa dansen som jag kallar det, i den kan vi, kan oss, hoppas jag, hoppas oss, bli nått mer än bara insiktsfulla, reflekterande och medvetna. Tillsammans är inte en stilla, frysen position. Tillsammans är en färd, en rörelse. framåt, tillbaka, hit och dit. Tillsammans är färden mot att vara tillsammans. Till Samma.
Konstfack. 2016.
Gräset växer ifrån mitten
Ett artist statement om kontens singularitet och centrum
[…] Konst är en myt.
En helhet som aldrig kommer uppstå.
Det jag gör är representation.
Det är inte dokumentation…. Re-pre-sen-ta-tion var ordet jag valde.
Bro bro breja, stockar och stenar, alla goda……
renar?
Jag måste få brottas med mig själv. Subjektet är splittrat och överdeterminerat.
Kampen om mitt liv; minnen, dåtid, nutid, framtid är inte längre färdig.
Antagonism, säger de.
Jag skiter i dig. Ingen publik är tilltänkt.
(vad fräck jag är. Förlåt)
Det är artikulationer, små och stora hegemoniska interventioner.
Jag har läst min beskärda del diskursteori, den är färsk i tanken och nu planterad i själen som aldrig finns.
Diskursen… skapar betydelsestrukturen.
Och mitt i allt detta är jag.
[…]
Jag är som åskan, jag skäms.
Jag kunde ta ansvar. Kunde krama dig, hålla om dig och ägna allt åt dig.
Jag kunde väl ändå ha plockat upp din hunds bajs i små svarta soppåsar?
Men jag kan inte…
Jag försökte, men allt blev taffligt och fel.
kladdigt
Förklarar inte bort.
Bort bort bort
Inte som i borta bra och hemma bäst, inte heller som i aport eller abort.
Bekänner min sorg.
Men du, jag är du.
jag skriver till mig själv just nu, och du är den som tjuvläser andras brev.
Men du jag är du.
Jag kanske tar ansvar för mitt splittrade jag?
En nypa salt.
Myten om konsten finns för att reproducera myten om mig.
Hoppas du kan använda mig sen.
Du har givit mig så mycket, men jag är så ledsen, jag kommer aldrig kunna ge igen. [...]
.
Academic:
* academia, academia, universitas, universalis, and we end in chanting a latin prayer
Att möta Spegeln
eller vara i en värld av visualitet
[...] Precis som i sagan Snövit och De Sju Dvärgarna, där Snövits styvmor har en spegel vilken hon kan fråga vem som är vackrast i landet, som sedan ger henne ett sanningens svar, en objektiv sanning, en sanning en inte kan ifrågasatta. Så tror även vi att spegeln och det den visar enbart är sanningar.
[...] Spegelbilden går före verkligheten. Vi ser vår kropp genom spegeln, då vi övertygas om dess förankring i verkligheten blir spegelbilden relevant i vår upplevelse av kroppen. Spegeln berättar tydligt för oss hur vi ser ut; och i sin visuella representation av oss sätter spegeln en fast gräns för vår kropp. När spegeln tilltalar oss tilldelar den oss en ”sann” kropp och en ”sann” plats.Konstruktionismen tvingar oss att tänka att spegeln möjligtvis inte bara är ett passivt objekt som blott visar och förmedlar utan också är en aktiv agent som skapar och bygger upp. Den påverkar inte bara hur vi ser på kroppen och oss själva, utan den skapar också en erfarenhet av hur det är att leva och vara sig själv. Erfarenheten av kroppen genom spegeln blir mer verklig och sann än den egentliga erfarenheten av att vara kroppen. Genom spegeln börjar den verkliga kroppen, kroppen i rummet, att sluta existera.
[...] Spegelbilden kan aldrig lämna vår sida, den är evig. Spegelbilden är en reaktion av spegelns möte med vår fysiska kropp, här av är spegelbilden både beroende av materialiteten hos både spegeln och oss. Spegelbilden uppstår emellan oss och spegeln, i vårt möte. Det är en process beroende av båda parter. Det tycks vara mer lämpligt att benämna spegelbilden som inter-objektiv än inter-subjektiv.27 Som en gnista när flinta slår emot flinta, uppstår spegelbilden när vi ser spegeln. Den tycks ligga i spegelns yta och den tycks visa vår yta, men detta är blott en illusion, spegelbilden existerar bortom detta, precis som gnistan sträcker sig ifrån den ena sten till den andra för att sedan lämna de båda och övergå till ett annat stadie, rök eller eld. [...]
Stockholm University. 2016.
Tysta rop / Tyst längtan
En metafysisk reflektion om det konstnärliga
[…] Dagens processkonst, med rötter i 90-talets relationella estetik och den senare socialt engagerade konsten, visar nästan empiriskt att det finns mer till konstens vara än konstverket. Upplösandet av det konkreta konstföremålet och konstskapandets mer traditionella kronologi och schematik aktualiserar i viss mån Schellings tanke; att genom upplösandet av subjektets och objektets alla skillnader kan en närma sig det som är sant i sig självt. Samtidigt visar betoningen av möte, samtal och förhandling, förnekandet av finalitet och slutgiltighet med en förståelse av skillnad som transcenderar (går bortom) dikotomin subjekt-objekt i mångt att Levinas ontologiska kritik är berättigad.
[…] Konstverk befinner sig i olika kulturella kontexter genom vilka konstverken både tar form och förstås, såsom t.ex. konsthistoriska och juridiska, kontexter som dessa varierar och förändras över tid och plats. Konstnären eller konstnärerna har sina egna personliga historier och erfarenheter som är med att konstituerar deras unika subjektspositioner vari i vilka konstverken rotar sig, om inte ifråga om direkt innehåll så ifråga om orsaker till att konstnären är konstnär. Konstverken beror också på olika former av material och materia, som i sin tur står i olika kulturella, historiska och tekniska kontexter. Ett specifikt material använt i ett specifikt konstverk har en egen unika historia samtidigt som materialet som sådant har sin.
Väsentligt i bildandet av en förståelse för varat med hjälp av dess grund är att såsom Heidegger skriver i Vara och tid, genom att citera Platon, ”inte berätta någons historia”. Heidegger fortsätter ”det vill säga inte bestämma det varande såsom varande i härkomst genom återförande på något annat varande, som om varat hade karaktären av ett möjligt varande”. Inom konsten handlar det om att inte begränsa sig till historiska och biografiska perspektiv och förståelser i tolkandet av ett konstverk eller en konstnärlig process. Men än viktigare, som fundament till det förra, tordes vara insikten om att förståelse bara är något som en kan närma sig men aldrig nå fram till; "att varat är ett event en aldrig kan ringa in”. Gadamer menar att det unika med ett konstverk är just detta, att det inte kan reduceras till sin historia och att närma sig en förståelse för det enbart är möjligt genom en strävan mot kunskapens högre nivåer (vilket Gadamer kallade för hermeneutik). Denna strävan sker tror jag, inspirerad av Plotinus skådande, genom att på samma gång som att inkludera sitt jag exkludera det; att sätta sig själv åt sidan genom ett uppmärksamt betraktande in i sitt själsliga centra. ”En extas, en förenkling, ett hängivande av sig själv, en strävan efter beröring, en vila och en tankekoncentration på föreningen med det gudomliga”.
[…] ”Det mystiska” är för Wittgenstein faktumet att det finns det som vi inte kan klä i ord men som ändå finns. Att tvingas klä ord på något som varken går eller bör kläs i ord är ett återkommande trauma för konstnären. Konstverket är sällan en illustration till konstnärens tankar; utan tankarna tar form samtidigt som verket tar form, genom varandra i form av varandra, ömsesidigt. Denna ambivalens inför språket och dess otillräcklighet som vi ser hos såväl Wittgenstein som konstnären står i en metafysisk tradition som sträcker sig mer än tvåtusen år tillbaka. Vi ser det hos försokratiker som Herakleitos och Parmenides, med strofer som ”Så mångas ord jag än hört, når ingen fram till den insikten att det visa är grundskilt från allt” (Herakleitos) och ”the stability of being, […] escapes the vicissitudes of mere language”
[…] Konstnärens situation såväl som frustration i detta kan förstås med hjälp av Gadamers lingvistiska ontologi i vilken den mänskliga förståelsen ses som förankrad i och begränsad till det lingvistiska. Genom att betona, aldrig utesluta, att det finns det som vi inte kan ”klä i ord” belyser Gadamer det smärtfyllda i vår situation av att inte ”kunna ge röst till det vi måste säga” och av traumat i det självklara faktumet att vårt lidande är mer än lingvistik. Vårt stammande tal, när vi inte vet vad vi ska säga eller hur vi ska säga det vi önskar att vi kunde säga, bär således vittnesbörd om något i oss djupt mänskligt och är enligt Gadamer ett uttryck hos vårt varande.
[…] Kravet att förstå och definiera konsten bygger på ett reducerande och omintetgörande av det andras och den andres närvaro i den. En närvaro som gör oss obekväma och skapar inbillade känslor av otrygghet; då den andre, som jag ovan kommit in på, alltid överskrider alla våra förmågor att förstå. Fastän konstnärens stammande tal i min mening kan vara ett uttryck av detta andra något annat än vad dem är och är i egenskap av ett annat vara - något som vägrar ge sig. Ansvaret inför detta vara som vägrar ge sig självt är vad Levinas menar med rättvisa. Då rättvisan saknas, och den andre blivit omintetgjord, är konsten följsam. En konst inordnad i och under samhällets och individers förståelser. En konst som inte blir sedd när den blir tittad på, då den genom inordnandet berövats sin egenhet, det är konst som istället för att tala bara återupprepar – som speglar bättre än spegeln, då den behagfullt och följsamt säger du när betraktaren eller konstnären säger jag. När rättvisa råder och den andre får vara värdigt närvarande, kan vi med konsten precis som med annat varande, inte säga mer än att den vägrar ge sig. Det är en händelse som motsätter sig allt infångande. Även om denna närvaro är bortom vår förståelse, en omöjlighet för orden, händer det ibland; och nu tänker jag (återigen) med hjälp av Plotinus tankar; att när vi minst anar skönjer den och att vi ibland helt ovetandes är uppfylld av den.
[…] När konsten provocerar sker det i huvudsak inte som handling eller faktum utan som något som befäster sin ”ontologiska” rörlighet. När konsten bryter sig in/ut i samhället utanför det traditionella konstrummet är det först när konsten på olika sätt perforera gränsen för vad konst och konstnär anses vara som konsten möter på motstånd (om inte annat i form av medial uppståndelse och moralisk debatt). Det går att se i hysterin som omgärdade Anna Odells verk Okänd kvinna. Odells tillvägagångsätt har innan henne använts inom såväl aktivism som journalistisk utan att väcka i närheten av samma uppståndelse. Vilket tycks vittna om att obehaget först väcks när osäkerheten kring någontings vara aktualiseras. För när Odell i rollen som konstnär och Konstfackstudent gör, uppkommer oundvikligen frågan ”är det hon gör konst?”. Saknaden av ett givet svar, genom konstens uttryckligt undvikande vara, befäster möjligheten hos betraktaren; oavsett betraktarens värdering, åsikt och grad av frivillighet; att det faktiskt kan röra sig om konst. [...]
New Maninstitutet. 2020.
Om Uppmärksamhet och Ondska
En studie i Simone Weils etik och begreppet uppmärksamhet
[…] För några år sedan promenerade jag förbi S:t Görans sjukhus i Stockholm. Bredvid ambulansparkeringen låg en man, han kravlade i gräset och det växte fradga ur hans mun. Jag tolkade det som en man i svår heroinabstiens, men det hade likväl kunnat vara en man som tagit en överdos. Jag var långt ifrån ensam på trottoaren där jag gick, men det verkade som om jag var den enda som såg detta som jag tyckte var omöjligt att inte se. I den stunden, då jag så tydligt sett, blev det omöjligt för mig att fortsätta gå, att inte försöka hjälpa. Genom att stötta honom på min axel lyckades vi (jag och mannen) ta oss till akutmottagningen intill. Därifrån minns jag fyra saker; att jag köpte kaffe till honom och att han ville ha det så pass sött att vi hjälptes åt att hälla både socker och suketter i det, hans leende när han smuttade på kaffet och slutligen jag minns vårdpersonalens fördomar, aversioner och inför denna man äcklade miner.
Då denna handling, att hjälpa någon som behöver hjälp, är på intet sätt unik, är den ej heller något jag kan vara stolt över. Även om alla andra uppenbarligen gick förbi är jag övertygad om att de alla hade hjälpt mannen om de bara verkligen hade sett honom. När ingen ser, kan ingen hjälpa. Det är bara när en inte har ett ansvar som det är möjligt att fortsätta gå som om ingenting har hänt, och att en inte har ett ansvar är bara någonting en kan tro när en inte har sett. I detta synliggörs uppmärksamhetens vitalitet; hur avgörande den är för såväl ansvar, godhet som för kärlekens praktik.
” […] det rätta slaget av uppmärksamhet, kan göra en bättre skickad att en gång senare, när tillfället erbjuder sig, ge en olycklig människa i hennes djupaste nöd exakt den hjälp, som kan rädda henne.” (Simone Weil, Väntan på Gud)
Jag förstår att det kan te sig som om jag här, med detta exempel, försöker hävda att jag har handlat uppmärksamt. Men jag måste erkänna att jag inte såg av uppmärksamhet, framförallt inte av en uppmärksamhet av det rätta slaget, för om så varit fallet hade jag sett mycket mer och mycket mera ofta.