Fritidsföreståndaren Magnus /Rörelsens uppkomst

​

​

Lärarna var alltid två på fritids efter skolan; de drack te, gjorde polarbrödsmackor med ost och två gurkögon, de läste Expressen inte Aftonbladet. Jag var alltid sist kvar och när vi vart färre, färre och jag, var lärarna en och oftast var det Magnus som var den som förblev kvar. Magnus drack kaffe, han hade halvlångt hår och luktade lite svett. Han tuggade på sig själv och bet bort torkad hud. På fingret satt hans guldring.

​

Då jag alltid var kvar länge på fritids, fick de andra barnen, så som Erik, Stefan och alla andra, skriva upp sig först på dataspelslistan. När jag satt och spelade Hugo hade det om hösten redan börjat mörkna. Ibland kom Magnus in och frågade hur det var. Han låste alltid dörren, och en gång la han mycket lätt sin guldring på min kind.

​

Jag tyckte inte om kaffe när jag var liten, varken kaffeandedräkt eller kaffegula tänder. Men Magnus ville att jag skulle vara med när han gjorde kaffe. Jag sa att kaffebryggaren andas, att den börjar harkla sig när kaffet snart är klart. Magnus lärde mig att det kallas för strupljud, det där ljudet som kaffebryggaren gör. Jag tror jag förstod vad han menade, men inte riktigt vad han sa. Idag vet jag att kaffebryggare varken andas, harklar sig eller stryps, de låter som kuvöser – vagusnerver, neonatalvård och icke-uniforma gravitationsfält – att en kropps tyngdpunkt inte per automatik alltid överrensstämmer med samma kropps masscentrum. Den tyngd som jag är och som sätter mig i rörelse är en tyngd som ligger utanför mig. Den massa jag utgör är i sammanhanget, i min rörelses strävan och uppkomst, försumbar. Negligera detta kött som smärtar. Visionen är inte där.

​

​

​

​

Liljor och koraller / Vad pollen är

​

​

I början kunde jag bara rita tulpaner, nu kan jag rita många fler, tusentals ton med rosor. Men också liljor och koraller. Det var Magnus som hjälpte mig att rita blommor. 

Liljor och koraller.

​

När jag var liten och inte viste någonting, började jag på fritids för att mamma inte riktigt alltid hade tid. Magnus sa att tulpaner har något som kallas för pollen. Det var så han förklarade för mig vad pollen var. Magnus viskade tyst i mitt öra om det var så att jag gillar killar. Jag gillar Hugo – det var vad jag sa. Men Vem är Hugo? darrade han. Jag tog Magnus i hand och ledde han till dataspelsrummet, det lilla rummet inklämt bakom lärarnas kök, där fnissade jag, Det där är han.

​

En svag skälvning gick genom hans vänstra hand,

ut mot skogen, mot branten och berget med klippan.

Mamma har lärt mig att se hur auror gör för att viska.

​

Magnus väste tyst,

ut mot baksidan, mot muren och

bland nyponrosbuskarna var det en ros som sprack.