Filmen är en undermedveten försmak av fascism[1] och mina hjärtkamrar klappar inte för caesarisk ore rotundos, eller för de frygiska fädernas melodi. Sjöman, om vindar; en bonde, rörande sina oxar; soldat, om sina sårs antal; fåruppfödaren, om tackor; vi vänder oss, i vår smala säng, bort från strider: Envar där han kan, förbrukande dagen på sitt sätt[2]. Den ena kvinnans sorgdräkt utmärker en nära anförvant till den bortgångna. Sådana bära över huvudet en, särskilt för sorgen gjord, svart kjortel eller kappa, som de kalla kåvan; den hålles så nära tillsluten omkring ansiktet, att blott det ena ögat synes. Man får således icke se en sörjande kvinna gråta, blott höra hennes snyftningar, och bruket kan icke vara utan sin nytta för en ung änka, som har svårt att få en sorgetår över en gammal man. ... Männernas sorgdräkt är icke, såsom kvinnornas, svart, utan blå[3]. Genus har faktiskt en viss ontologisk obestämdbarhet gemensam med färg: det är inte helt korrekt att säga att ett objekt är en färg, och inte heller att objektet har en färg. Kontexten förändrar den också: alla katter är grå, och så vidare. Färg är heller inte precis viljebetingat. Men ingen av dessa formuleringar innebär att objektet i fråga är färglöst[4]. Detta plötsliga skådande av idén utgör den kunskapskontakt med idévärlden som människorförnuftet kan ha. Det har ett drag av mystik. Övergången till detta skådande av idén eller sanningen själv är, såsom Platon gång på gång framhållit, något som inte kan beskrivas eller rationellt begripas. Då man ihärdigt sysslar med begrepp och blir förtrogen med dem, kan det hända att insikten plötsligt springer fram i själen ”liksom ett ljus som tänds av en flygande gnista och finner sin egen näring”[5]. As Certain flowers brought to a pitch of florid ecstasy no sooner attain their specific type than they fall into its decay[6].

Om ett land krymper samman och blir en fjärran havskust uppskjuter det blott din allsmakt en tid, och jag skall följa med lägret, jag skall som sig bör hyllas för att ha besjungit ditt kavalleri. Må ödesgudinnorna vakna över min dag[7]. Sverige med sina stora ödemarker och långt ifrån varandra liggande kulturbyggder har varit en synnerligen gynsam jordmån för varjehanda folktro. Det har t.o.m. särskilt framhävts såsom ett utmärkande karaktärsdrag hos svensken hans starka tro på övernaturliga väsen. Svensken har alltid känt sig djupt beroende av den omkring honom varande naturen. Tron på människans vanmakt gent emot naturens alla andeväsen har givit hans lynne något dystert, slutet, grubblande och inåtvänt.

Den svenska folktron har många ålderdomliga drag och visar mycket få kristna inflytelser, men trots denna vördnad för fäderneärvd tradition, är den egentliga tron på gudar och högre individuella andeväsen mycket litet framträdande. Av vikingatidens gudar leva ej många ännu i folktron[8]. Utgångspunkten är uppfattningen av enskilda ting i sinnevärlden som uppvisar vissa likheter och – såsom det heter i staten – benämns med samma namn: ” vi är ju vana att uppställa en enda idé för alla de olika föremål som vi betecknar med samma namn[9]. ... filmen är en undermedveten försmak av fascism[10].