Kanon i D

 

​

​

Det är ändå lite som kanon i D.

 

Oktoberkriget, slaget i Tårarnasdal… det är nog lite som det.

​

Patologisering av våra själars essenser är; uppbärande.

​

Essentiella oljor är inte till för att drickas eller för att applicera på huden, men dofta.

 

Komma så nära men vara så himla långt bort.

​

Ja, luften är fri.

Luften är fri.

​

Andas, låt din andes dräkt omsluta den.

Låt den blandas med din.

Låt den bli dig.

​

Förtäring medför hälsofara.

Kontakt med hud bör undvikas.

Om ni får det i ögonen kontakta omgående läkare och spola sedan ihållande med rinnande vatten.

 

Ändock måste vi försöka komma nära; förstås utan att ta i den.

​

Kanske som solen, betraktas bäst genom sotat glas.

Eller där borta, i ögonvrån.

​

Är det inte samma sak som med spöken?

 

Kommer vi brännas?

Kommer vi bli aska?

​

Ashes to ashes dust to dust.

Av jord är du kommen, av jord skall du åter varda.

​

Är det - det som allt det här egentligen handlar om?

 

Och här kommer det…

Vårt Kanon i D

 

Vad är det som är vackert när vi säger att något är vackert?

Oundvikligen har det något med kanon i d att göra.

​

Om det är svar eller om det är frågor, vet jag ej.

​

Är det en essens? En formel.

Är det den geniala ackordföljden d – a – b moll.

​

Är det konceptet, jag menar faktumet, att den var helt bortglömd och inte alls saknad under 200 år.

​

En rynkning på näsan, för att först 300 år efter sitt kommande till världen bli populär.

Ja, mer än populär. Fullständigt livsviktig.

​

Är det – det som är avantgarde?

Lite för tidigt kanske?

Jag menar 300 år är väldigt tidigt.

Onödigt mycket avantgarde.

 

Var det inte något som kanske hände under 80-talet.

I neo-liberalismens barnkammare.

​

Var det nått som då dog, nått som då blivit helt bortglömt.

 

Något som vi inte kan minnas. Då det just är det; bortglömt, tappat, försvunnet, dött, avlidet, förgånget.

 

Ja, vi minns inte mer.

Då men inte mera.

​

Är det - det kanon i d påminner oss om.

Ett sorts kollektivt post-traumatiskt stressyndrom.

​

Är det så enkelt.

​

Att det egentligen är panikångesten som snällt ringer på dörrklockan och vill komma in.

 

Vi minns, och vi känner, något vi för länge sedan glömt.

 

Vår tids, i vår del av världen, mest använda klassiska musikstycke.

Så pass att diverse bröllopstidningar rekommenderar par att undvika den.

Spela den inte, så att du inte riskerar att trötta ut folk, och så att du verkligen får ett unikt bröllop.

​

Men vi gör det ändå. Vi skiter i dem.

Och är inte det fantastiskt vackert.

Är inte det tecken på ett behov.

​

Fullständigt vital tycks den där värmande känslan porlandes ur en källa i solarplexus vara.

 

Är det kanske som när vi läser namnen på världens alla olika krig?

Är det stavelserna kri-get i kriget som gör namnen poetiska?

​

Det hundraåriga kriget, revolutionskriget, fortsättningskriget, vinterkriget,

det sjätte kriget,

numantiska kriget, och så klart rosornas krig.

 

Gusmin arbetade med guld och alla hans verk har smultits ned. Han är en som de flesta inte vet vem han var.

Ni vet guld...

Det enda vi har är omnämnanden om hans storhet.

​

Det är det enda vi minns.

Det enda vi vet.

​

Är det enda vi beundrar sådant som lämnats kvar?

Marmor som inte går att smälta ned.

 

En gång sa jag till min far, att jag var Jesus, min far sa till mig, att jag var galen. En indisk pojke skulle gå en grusväg mellan byarna McLeod Ganj och Bhagsunag i västa Himalaya.

​

Vi bestämde oss för att hålla sällskap på vägen 2100 m över havet.

​

Han sa att han i skolan fått lära sig om tre kända västerländska män. Franklin D. Roosevelt, Jesus och Hitler.

​

Tre män som inte har det främsta som vi har, livet.

​

Om de levande är viktigare än de döda, varför minns vi då de döda och inte de levande?

 

Vad är det du egentligen hör när du hör en galning säga att den är Jesus?

​

Och vad är det egentligen du säger om du skulle säga att du var det?

 

Vi delar erfarenheter, du och jag. Och dem vi inte delar, vill jag tro att vi i förtröstan kan förstå.

​

En värmande stråle i bröstkorgen ger allt en röst.

 

Gör så att träden talar och får luften att sjunga.

​

För 600 år sedan dansade konsten tillsammans med retoriken.

​

Inte så konstigt när jag nu tror att det som är mitt också kan bli ditt.